Strulig tant alldeles för motvalls

Härom året firade hon 40 år som artist. Mycket har hänt under den tiden, från tonårens kliv upp på scenen mitt under brinnande punkvåg med rockbandet Tant Strul. Därefter var det duoprojektet med bandkollegan Malena Jönsson och sedan blev hon soloartist, då hon bland annat släppte soloalbumen ”En kvinna under påverkan” (2011) och ”Jag ler, jag dör” (2013) i samarbete med producenten Jari Haapalainen. Men jubileumskonserten på Södra Teatern i Stockholm 2020 ställdes in på grund av pandemin.

– Jag tog en paus från scenen då. I stället har jag gått Almas högskoleutbildning i manusförfattande för film och tv, säger hon.

Därefter har hon gått flera workshops med den amerikanska, Hollywoodbaserade dramaturgen Joan Scheckel, som har utvecklat metoden The technique som är ett komplext sätt att bygga spänning runt händelser, mening och kontrast.

Hon förnekar helt "the hero’s journey" och konflikt som det enda tillvägagångssättet för story.

Kajsa Grytt har egentligen alltid stått med ena foten i den litterära genren. Hennes låttexter har fått lika mycket uppmärksamhet som själva låtarna, till och med varit föremål för en doktorsavhandling vid Stockholms universitet. Med tiden har skrivandet utvecklats och hon har författat böcker och pjäser. På senare tid har hon alltså börjat skriva för film och tv och har också en ny roman på gång.

Hon tycker om att vara i världarna hon skapar, även om de kan innehålla mörker och oro.

– Det är ens inre liv som pratar och tar form på olika sätt. Och det är så jävla spännande att se vad det är för konstiga stridigheter, kontraster och personer som finns där.

Intresset för det som händer på insidan har en koppling till hennes andra arbete. Kajsa Grytt har parallellt med sitt konstnärliga yrke arbetat i vården i många år och varit samtalsterapeut på behandlingshem och med egen praktik. Det har gett henne andra sammanhang, ”en annan värld, som inte bara handlar om mig”, som hon uttrycker det.

– Det är skakande att arbeta så nära lidande som jag har gjort. Både med missbruk och unga i psykisk ohälsa. Men det ger mening, att beröras av andras liv och få vara i det, få se förändring, både framgång och motgång i människors kamp för att leva och förstå sina liv.

Att ha ”ett vanligt jobb” har också gjort det möjligt för henne att fortsätta göra smal musik utan oro för försäljningssiffror. Även om hon pratar om den ”koketta ledsenheten” över att inte ha blivit stor och känd och folklig, så är hon i grund och botten nöjd med sitt val.

– För att leva på musik i Sverige måste du vara out there hela tiden, skriva hits, du måste vara cool, och människor måste älska dig jämt, säger hon och fortsätter:

– Fy fan vilken press det är, alltså, jag hade inte fixat det. Jag är alldeles för motvalls. Och får jag inte vara lite motvalls och konstig och dann och knökig och bökig… näe. Jag är glad över att ha fått ihop den där balansen och inte behövt välja mellan konsten och arbetet som behandlare.

Hon är själv uppväxt i en konstnärlig miljö, med pappa Hans Grytt som är arkitekt och mamma Ulla Grytt som är textilkonstnär. Konsten var ett närvarande perspektiv som gjorde sig påmint i allt från samtal till aktiviteter. Det föll sig naturligt att betrakta människan både via det hon är och det hon skapar.

Själv har hon drivits i sitt skapande av något slags inre tryck, säger hon. Inre bilder, fantasier och impulser som vill ut. Det skiljer sig inte så mycket nu från när hon var ung.

– Det är samma sak som när jag satt och skrev en sång när jag var 17 år. Den koncentrationen och känslan då, den bar iväg med mig på samma sätt som nu. Det beror väl på vad man håller på med. Vilken känsla eller story eller berättelse man går in i. Man blir tagen av att ens inre liv kommer ut i en helt ny och oförutsägbar form. Att allt det där komplexa finns i en.

Malin Eijde