När den dåvarande biskopen Martin Lönnebo fyllde 60 år fick han en ökenvandring i present av Linköpings Stift. Det kan tyckas vara en udda gåva för den som inte gillar vidsträckt tomhet, pulsande i sanddynor och en lönnmördande sol med inställt kikarsikte. Jag hade sett ökenvandringen mer som en förvisning och en slags filmisk omplacering till källararkivet, där någon göms undan och efter en tid glöms bort. Men för Lönnebo var det den perfekta gåvan: en pärla för existentiell djupdykning och långa, inre resor.
Sålunda begav sig Lönnebo, tillsammans med tre vänner, ut i den egyptiska öknen. Redan första dagen gick de vilse. Hettan och terrängen var obarmhärtig. Andra dagen började situationen bli akut och på kvällen skrev de avskedsord till sina familjer och lade i sina ryggsäckar. Den tredje dagen tog det sista vattnet slut och de började förbereda sig för att dö. Men så, som ett mirakel, hittade de plötsligt spåren tillbaka till klostret varifrån de kommit. På natten återfanns alla tre, liggande svårt medtagna och uttorkade men vid liv.
Lönnebo har efteråt reflekterat över den där stunden i dödens närhet. Vad tänkte han på när han trodde att allt var slut? Han berättar att han såg ansikten framför sig: familjen. De nära relationerna. Inga stora saker. Utan livskamraten, barn. Det stora i det lilla.
Mina barn lider, i varierande grad och som många andra, av den nya folksjukdomen FOMO: ”Fear Of Missing Out”. Det kan beskrivas som en social stress och ångest över att andra gör roliga och oförglömliga saker som jag missar, därför att jag inte blivit tillfrågad eller inte varit tillgänglig. FOMO förstärks av sociala medier och bombmattan av uppdateringar och upplevelser vi inte kan värja oss mot. Allt landar i en känsla av att det alltid finns någon annanstans att vara eller något annat att göra som är bättre.
”Människan är dömd till frihet” sa redan de gamla existentialisterna. Det betyder i slutändan att vi inte är närvarande eller nöjda någonstans, utan rastlöst håller alla dörrar öppna och ständigt känner ångest över att vi kanske valde fel.
Det är ofta först i dödens närhet, när livet stannar upp och riskerar att gå förlorat som fokuset och närvaron slutligen infinner sig. I januari i år fick författaren och debattören Göran Greider besked om att han drabbats av en mycket aggressiv blodcancer. De upptäckte den, som han själv skrev, ”tre veckor före döden”. Han gick på cellgifter och tappade håret. Det är något särskilt berörande, naket och skyddslöst med en Göran Greider utan hår. Han som alltid tagit plats på scenen med sitt självklara hårsvall, den gråa bångstyriga kalufsen full av liv. Under sin ökenvandring twittrade Göran Greider ut små terapeutiska dikter, små saker att glädjas åt: våren, ljuset, blommorna, fotbollsmatcher, fåglar på himlen. Ett gerillakrig mot FOMO, en lovsång till det enkla och nära livet.
En lördag. En treåring matar hunden Stina på torget. Vi dricker ett glas cider.
Nyligen lät Göran Greider meddela att hans cellgiftsbehandling var över och att cancern verkade vara borta: ”Med all sannolikhet kommer det att gå bra nu”.
En sommarblåst svalkar. Gud känner sig nog just nu, just här som en hyggligt lyckad gud.
Alla vet att det inte alltid går bra. Men det går bra ibland. Och det är bra ibland. Just nu, just här.
