Det hela började med att Maja Ringstad läste i tidningen om ett projekt som en mamma engagerad i Barncancerfonden dragit i gång. Mamman hade sett en dokumentär om franska sjukhusclowner och ett par clowner hade därefter anställts på prov för att besöka barncanceravdelningen på Östra sjukhuset.
– Jag kände ”det där skulle jag nog tycka om”, minns Maja. Jag har alltid haft nära till lek och fantasi.
Som barn satte hon upp pjäser på gården och även om det var Hollywood och inte Östra sjukhuset hon såg framför sig bestämde hon sig tidigt att det var teater hon skulle ägna sig åt.
– Då visste jag inte att jag skulle bli clown. Fast det roliga med clowner är att man kan göra precis vad som helst. Man kan svassa ner för en trappa om man är sugen på det. Man kan ikläda sig vilken roll man vill.
Utbildningen gjorde henne till teaterpedagog. Maja började jobba med barnföreställningar och startade tillsammans med en kollega en teatergrupp. 1994, efter att Maja visat intresse för sjuhusclownprojektet, blev de erbjudna att överta clownverksamheten på barnsjukhuset. I den stunden blev Maja clownen Loppa.
– Det var helt nytt när vi tog över, minns hon. De hade hållit på i ett år bara, i liten skala. Numera finns det många sjukhusclowner i hela landet.
Arbetar för Clownkliniken
Den första tiden i sjukhusmiljö var spännande. Men tankarna på att möta svårt sjuka barn och hur hon skulle reagera på det mötet upptog mycket tid.
– Jag var bara 25 år. Nu tycker jag att det är väldigt ungt. Jag hade heller inte varit i kontakt med sjukvården på det sättet tidigare. Men jag märkte snabbt att man är så mycket i nuet i mötet med barnen, att allt runtomkring blir mindre viktigt.
Idag är Maja Ringstad, som utöver teaterpedagogutbildningen vidareutbildat sig inom clownyrket, verksamhetsledare för organisationen Clownkliniken som grundades 2001.
– Vi är fem ordinarie clowner som besöker sjukhus i hela regionen, berättar Maja. Men ingen arbetar heltid med detta. Alla har andra jobb vid sidan av. Jag är oftast på vårt kontor två dagar i veckan. Vi sköter det mesta själva och finansieras av stiftelser och fonder.
Den röda clownnäsan tar Maja i regel på sig två dagar i veckan. Det bästa med att få kliva in i rollen som Loppa är alla möten och känslan av att kunna göra skillnad.
– Jag tycker även om det här med att bygga relationer över tid. Ibland kan en föreställning pågå ett helt år. En gång kom vi in på ämnet dejting när vi träffade en flicka. Det gick ut på att den ena clownen skulle bjuda ut den andra. Flickan var väldigt behjälplig. Hon höll på länge med detta äktenskapsförmedlande – ända tills den dag då hon var på väg att skrivas ut. Då hade hon tillverkat två ringar och agerade själv präst när clownerna vigdes. Det var fantastiskt roligt! Vår lek gjorde också att flickan fick en uppgift som blev hennes ansvar. Annars handlar så mycket om att själv bli hjälpt när man är inlagd på sjukhus.
Inte alltid barnen orkar leka
Det är dock inte alla gånger sjuka barn orkar ge respons.
– Då måste man våga stå kvar. Ibland kommer bara ett litet uppvaknande, ett litet leende. Ibland ser man på föräldrarna att något händer. Det kan även vara en utmaning att hitta rätt nyckel till de vi möter.
Maja minns en pojke de fick komma in till men som inte var så intresserad av clownbesöket.
– Men så en dag när vi kom tillbaka fick vi syn på en diamant han hade. Där hittade vi vår lek. Vi försökte varje gång vi kom till hans rum få tag i den här diamanten.
Maja ler en aning när hon fortsätter:
– Vi misslyckades så klart ständigt.
Pojken blev emellertid sämre och sämre. En dag var läget så allvarligt att clownerna inte fick möjlighet att träffa honom.
– Då kom mamman och knackade en clown på ryggen. Hon sa ”vi har en present till er”. Det var en diamant de skaffat till oss. Ibland blir det som en hel berättelse. Nu slutade denna sorgligt för nästa gång vi försökte besöka pojken hade han lämnat. Men det var ändå fint att han, trots att han var så svag, tillsammans med sin mamma kunde koka ihop det här med att vi skulle ha en diamant.
Clownerna jobbar i lag för att orka
Clownerna arbetar oftast två och två, just för att ha någon att dela tunga händelser med. Alla barn överlever inte. Det händer också att barn som skrivits ut återvänder, vilket kan innebära dubbla känslor.
– Clownen blir alltid glad över att se en kompis igen, säger Maja. Men människan bakom blir ledsen över att sjukdomen är tillbaka. Vi kollegor pratar mycket med varandra. Det är jätteviktigt.
Efter en kort paus lägger Maja till:
– Något jag också känner ger tröst, de gånger det inte slutar bra, är vetskapen att jag varit där, att jag gjort skillnad. Jag vet att när sorgen lagt sig, då är det de roliga minnena man håller fast vid. Och att ha fått den möjligheten och tilliten att göra skillnad – det tycker jag är stort. Men så klart blir man ledsen när ett barn dör, man påminns om hur skört livet är.
LÄS MER:Rekordmånga sjuka barn – rummen med syrgas räcker inte på barnakuten
LÄS MER:Aylin, 7, fick skelettcancer och tvingades amputera ena benet
LÄS MER:Mirjam fick cancer – tyska stamceller blev räddningen
