Så dog min pappa till slut. Jag fick veta på tåget ner till Köpenhamn. Min bror ringde. Pappa hade somnat in på natten och vaknade inte på morgonen. Kroppen orkade inte längre. Han fick dö hemma, i sin egen säng, lugnt och stilla tror vi. En sista utandning och sedan borta. Som han ville. Han var färdig. ”Jag har levt ett bra och rikt liv”. Döden har olika ansikten. Pappas död bär på en suck av befrielse och lättnad och är kanske mer en känsla av vemod och saknad än av sorg. Sorgen har också olika ansikten.
Jag ringde till mina söner och berättade. De blev mer tagna och drabbade i stunden än de kanske hade trott innan. De satt i samma parkerade bil av en slump och fick finnas till för varandra just där och då. De grät. Sådant berör mig. Det är inte farligt att gråta. Det är också något med tåg och livets resa. Landskapet passerade förbi där utanför som en berättelse och gestaltning av levandet, tider, platser, minnen. Dagen innan hade jag och pappa pratat om min resa. Jag gör den varje år tillsammans med några vänner. Han ville att jag skulle åka, oavsett allt. ”Jag blir ledsen om jag får höra att du inte har åkt” sa han när vi skildes åt sista gången. Det var fint. Vänner betydde mycket för pappa. Vänner betyder mycket för mig. Min resa till Bratislava blev därför också en slags resa i pappas anda och en gestaltning av det någon kallat ”vänskapens sakrament”. Det kändes på ett sätt konstigt att inte dela stunden med familjen därhemma, men jag fick ändå vara med via mobilen och det finns väl inget som är rätt eller fel i det där. Pappa sa ofta: ”Man får ta livet som det är, inte som det borde vara”.
Vi besökte begravningsbyrån och fick välja kista och urna. Formulera text till dödsannons. Allt det praktiska och konkreta mitt i det obegripliga och abstrakta. De ordnade en visning i ett rum på kapellet vid kyrkogården. Där låg pappa. Jag fick klappa honom. Han var både där och inte där. Otto, min äldste son, hade lagt en sten på sin farfars bröst i form av ett hjärta. Otto var också med och vi fick hålla om varandra en stund. Jag är tacksam för sådana stunder.
Jag tror att jag har gått och bearbetat och tänkt på pappas död i minst tio år. Han har kämpat med tumörer, operationer, mediciner, värk. Livslusten falnade ibland och återvände ibland. Pappa var inte rädd för döden. Han målade livfulla bilder av ett himmelrike och såg fram mot äventyret. Det tänker jag på ibland och kan hitta tröst i pappas bilder, även om de inte alltid är mina. Under alla åren förberedde och filade han på sin egen begravning. Noggranna, detaljerade instruktioner om diverse ljuständningar och klockringningar. Det är handskrivna lappar i en mapp med ibland fragmentariska anteckningar om olika saker. Helst hade han nog velat hålla i gudstjänsten själv, men någonstans insåg han ändå svårigheten i det och lämnade det till oss att hantera. Vi skall göra ett försök.
Jag har inte gråtit ännu. Det kommer jag nog att göra. Känner inget behov att tvinga fram det. Gråten kommer när den kommer. Som ett stilla vårregn i den torra jorden. Sorgen och döden har olika ansikten. Det finns ett leende i vemodet och det känns fint att få vara i det där en tid. Livet är som det är. Vila i frid, pappa. Kram.
