Efter en lång vinter med härligt bitande kyla, en hel del sol, snö och ljusare dagar, så börjar vi kliva ut i befintligt skick. Så känns det åtminstone för mig efter månader av begränsningar. Vi måste fortsätta hålla i och hålla ut, men en hel del av oss lite kantstötta, kanske med några krackeleringar eller skavanker, börjar leta oss ut i ljuset igen. Försiktigt, på behörigt avstånd och med en vaksamhet för isfläckar och avstånd så är vi ändå på väg mot lite ljusare tider. Men vi kommer i befintligt skick. Här ligger en liten men ack så viktig försiktighet. Allt är inte perfekt. Långt ifrån. Nu har livet skakat om oss en hel del och för några blir det aldrig som vanligt igen.
Vid en söndagspromenad längst med havet vid Stenpiren anade jag fler som kom i befintligt skick, men nu ville få lite vintersol i ansiktet. Några vackra februaridagar bjöd på detta, så här kom vi. Lite skygga och på behörigt avstånd. Den här pandemin gör något med oss. Vi påminns om hur skört livet ändå är och hur snabbt det krackelerar.
Jag är ständigt på jakt efter retroprylar. Därför stöter jag ofta på de där orden när jag hänger med och bjuder på en vara med nostalgivarning i en auktion på nätet. Den kommer i befintligt skick. Det kan gå bra, och säljaren är garderad. Jag får räkna med ett visst slitage. När jag häromsistens fyndade en kaffekopp i i Majorna så hade den en markering på prislappen. En liten stjärna som sade att den har några skavanker. Helt okej för min del. Koppen och jag är rätt lika, vi har fått några repor och hack, eller som i detta fall, så fanns ett skönhetsfel från början. Priset slogs ner men inte jag. Tvärtom. Det är fint. Lika vackert som för alla oss som nu varsamt försöker hitta rimliga sätt att mötas ute igen.
Vi bär på nya erfarenheter som gjort något med oss. Det finns en viss nötning och kanske vi skulle behöva en liten synlig lapp på bröstkorgen som säger att vi kommer vi i befintligt skick och därför bör tas emot med en större ömhet än någonsin tidigare.
I kyrkan har vi kommit in i fastetiden. Också här får vi komma i befintligt skick. Nyckelorden för dessa 40 dagar i kyrkoåret fram till påsken (söndagarna är inte medräknade) är att under en tid få öva sig i att förenkla, avstå och rensa bort. Men det kan kännas som vi har gjort det länge nu. Ska det vara nödvändigt? I år skulle jag säga att vi är många som kanske allra mest behöver få reflektera över vad den här tiden av begränsning, isolering och ett helt nytt sätt att leva, har gjort med oss.
Så det kan vara värt en del att ägna lite tid för att se tillbaka på det år som ligger bakom. Kanske också ha en större generositet med sådant som just nu fortsätter att skava ner och påverka livet så påtagligt. Vi närmar oss påsken, våren och en ny sommar så småningom. Ömtåliga. Så för säkerhets skull behövs en liten påminnelse: vi kommer i befintligt skick.
