Någon frågade vad vi gjorde på midsommarafton och jag svarade att vi vandrade länge med våra vänner på en vacker kyrkogård på det småländska höglandet och att vi sedan, stora delar av kvällen, pratade om döden.Jag inser så klart att när man beskriver det på det viset så skulle det kunna uppfattas som att det var en ovanligt dyster afton i våra liv. Men så var det verkligen inte. Årets midsommarafton är kanske den bästa jag varit med om.
Kyrkogården i Svenarum utanför Vaggeryd tillhör de verkligt välskötta. Den kombinerar sitt medeltida ursprung med rena moderniteter som att en del gravar är försedda med QR-koder. Via sin telefon kan man ta del av historierna kring några av de släkter och familjer som har sitt vilorum där. Först tyckte jag att det kändes en smula märkligt, men bara först. Efter en stund insåg jag hur den moderna tekniken ibland länkar oss samman med svunna tider och berättelser som annars kanske hade fallit helt i glömska.
Vi gick från rad till rad, läste på stenarna, några med text både på framsida och baksida för att rymma nya generationers namn och årtal. En av våra vänner har sina rötter i byn och kunde berätta om bygden, gårdarna och människorna. Vi gick i en historiebok men också i ett stycke arkitektur som drog oss in i berättelserna.
Kyrkogårdarna kastar ett osentimentalt ljus över våra liv. Idag minns vi några av de som vilar där. Någon gång kommer andra att stå på samma plats och minnas oss. Här vet man att livet är flyktigt, men alla texter och symboler säger något mer, något som får ett ljus att sippra in från det vi kallar evighet. Vi kände oss levande där vi gick, tagna på allvar och den kvällens samtal, som innehöll mycket annat också, fick en djupare ton av att vi alla var så tagna av kyrkogårdsvandringen.
Jag drog mig till minnes att jag läst att i skuggan av en stor ek vid en episkopal kyrka i lantliga Louisana, USA ligger en kvinna begravd och att det på hennes gravsten står bara ett enda ord: ”Väntar”. Ett verb. Alltså något som pågår! Så tror jag att det är, att kyrkogården bara är en anhalt på en längre resa.
Så till raden av tips för hur man kan få en meningsfull semester på hemmaplan vill jag lägga ett strövtåg på någon av alla de tysta, vackra kyrkogårdar som omger oss. Man behöver inte ”ha någon där” för att det skall bli meningsfullt. Att gå sakta, läsa namn på kända och okända människor, nästan bortglömda yrken och inte minst årtal är en direkt livsfördjupande sysselsättning.
För ganska exakt tjugo år sedan kom boken ”Minnets stigar”. Författarna Hans Hammarskiöld, Anita Theorell och Per Wästberg ger sig ut på en resa bland landets kyrkogårdar. Bokens preludium är så vackert att det nästan gör ont. Jag skickar med ett par rader ur det: ”’Spring aldrig över en kyrkogård!’ förmanades man förr. De döda tröstas av att du inte härmar tidens flykt. Stanna upp och nämn deras namn. Då ler tystnaden omkring dem”
