Ibland gäller det att bestämma sig. Emellanåt ligger det något i uttrycket att det handlar mer om hur man tar det, än om hur man har det. ”Gilla läget”, som vi sa i lumpen, ofta med tillägget: ”och lös uppgiften med glimten i ögat”.
Under en markis på en minigolf satt jag i somras och lyssnade på en semesterkämpande familj. Föräldrarna hade nyss handlat glass åt hela familjen. Knappt har man slagit sig ner med strutarna förrän det äldre barnet börjar efterfråga att istället gå och köpa godis – verkligen, just nu – samtidigt som lillebrodern informerar att han behöver gå på toaletten – verkligen, just nu. Detta trots att pappan nyss frågat om någon behövde ett WC. Den sammanbitna tystnaden från de två vuxna avslöjar hur de – bestämmer sig. Som om de intalar sig själva att det här är ändå rätt trevligt, kvalitetstid tillsammans och semester. Och det funkar. Lugnet lägger sig.
Lite senare på klippan vid badplatsen. En kvinna ligger i vattnet. En annan på väg ner i böljan med en badtermometer fastbunden runt handleden. Hon i vattnet har sett ut att frysa rätt länge och verkar vara på väg upp. Men så nås hon av informationen från väninnan, att termometern visar tjugo grader: ”Tjugo grader”, upprepar hon, ”men då är det ju skönt”. Efter det ligger hon kvar länge i vattnet. Hon har liksom bestämt sig.
Människan är fri att själv besluta hur hon förhåller sig till saker och ting. Det är på flera sätt en svindlande frihet. Ingen kan ta ifrån dig dina tankar. Ingen kan diktera ditt förhållningssätt. Människans frihet är en anpassningsförmåga som både är ett adelsmärke och en överlevnadsfaktor. Och den friheten gäller också i mer livsavgörande sammanhang än i de ovan skissade sommarkorten.
Den österrikiske psykiatrikern Viktor Frankl (1905-1997) har skrivit om människans frihet och om hennes vilja till mening. Under andra världskriget överlevde Frankl fyra olika koncentrationsläger, däribland Auschwitz. I en intervju med GP, sommaren 1989, talar Frankl om viljans frihet. Om att som människa vara, inte bara styrd av sina drifter, utan medveten och ansvarig för de val man gör.
Han menar att människan själv är herre över sin vilja – det gäller att bestämma sig. Däremot är människan en tjänare till samvetets röst. Samvetet styr människans inte själv över. I hennes inre är det någon annan som talar, menar Frankl. Och människan är fri att lyssna eller inte. Också det en svindlande frihet.
Den som talar i människans inre är Gud. Den här helgen läser kyrkan om ett säreget samtal mellan Gud och Moses. Gud har bestämt sig för att befria sitt folk från slaveriet i Egypten och har utvalt Moses till att vara redskapet.
Men Moses går i klinch med Gud. Två gånger. ”Jag är ingen talare. Skicka någon annan”, säger han. Också detta är ett uttryck för en sällsam frihet. Att kunna gå i svaromål med Gud själv.
Visserligen blev det till slut som Gud bestämt, men ändå verkar Moses opposition ha gett resultat. Han slipper vara ensam och får med sig sin bror Aron på uppdraget. För det är lättare att vara två: den ene kompletterar den andre och man håller varandra sällskap. Det tror jag båda föräldrarna tyckte under markisen på minigolfen, liksom de två damerna i badviken.
Friheten blir större när den delas.
