Det är Allhelgona-helg, dödens högtid. På kyrkogårdarna brinner marschallerna och ljuslyktorna till minne av de döda. Det är vackert och det finns ett delande i tystnaden och den gemensamma rörelsen vid gravplatserna, en hänsyn och en respekt för att alla som är där har en sorg eller ett minne som de vill stanna upp inför. Samtidigt klär de levande ut sig till de döda och firar någonting till åminnelse av någon som haft nytta av en pumpa någon gång. De kallar det för Halloween. Som nog bara är ett annat sätt att bearbeta rädslan för döden: skuggvarelser, gränsland, mörker, monstret under sängen. ”If you can’t beat them, join them”, typ.
Jag tycker mer om ljusen som brinner på gravarna än spöken och zombies. ”Det ser ut som stjärnor!” sa Otto, min äldste, när han såg det första gången, tusentals ljus som lyste upp novembermörkret. Stjärnorna ovanför oss och flämtande lågor för de döda under oss. Det var som att de båda världarna kommunicerade med och drogs mot varandra via ett hemligt språk av ljussignaler. Staffan Hellstrand sjunger: ”Det kallas himlen och jag har aldrig varit där. Men när jag ser på alla stjärnor över himlen så önskar jag att du var här”. Avstånd. Närhet. Stjärnor och ljus. Ted Gärdestad orkade själv inte leva, men skrev texter och sånger som kanske fått andra att orka. ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt. Så som stjärnor tittar fram ut ur evighetens natt. Och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn.”
Jag hade en begravning nyligen där de närvarande begravningsgästerna blåste såpbubblor på kyrktrappan efteråt, eftersom den döda hade önskat just det avslutet. Såpbubblorna steg som svalor mot skyn och blänkte till innan de upplöstes. Det var fint.
Några gånger har jag förrättat begravningar utan anhöriga eller andra deltagande. De närmast sörjande har varit entreprenören, en organist och jag. Jag har intalat mig själv att de begravningarna är särskilt angelägna och viktiga, just därför att de inte tycks vara det för någon annan. Varje människa förtjänar någon slags erkännande efter att ha levat. Jag tänker att det också har med människovärdet att göra och att livet spelar roll.
Det händer också att döda skickas direkt till krematoriet, utan någon begravningsrit alls. De kallas ”direktare” och det känns som ett nederlag varje gång någon tillåts smita från begravningsakten sådär. Som att livet inte är något värt.
Samma vecka som prinsessan Diana dog och hundratusentals gråtande följde hennes begravningskortege genom Londons gator, hade jag en annan begravning i ett annat kapell. Den döde var i min ålder, knivmördad missbrukare, 35 år. Det fanns inga anhöriga eller vänner på begravningen. Någon anställd på boendet satt i bänken. Kontrasten blev nästan outhärdlig. Hur olika våra liv ser ut. Blommorna i högar utanför slottet och det tomma kapellet.
När vi uppmärksammar och minns de döda högtidlighåller vi också de levande, varje människas liv och plats i världen. Oavsett vem du är eller varifrån du kommer. Ljusen på kyrkogårdarna är också ett fackeltåg för allt det där vi förlorat och måste vinna tillbaka: solidaritet, människovärde, medmänsklighet. Ted Gärdestad igen: ”…för att binda sköra trådar, tvinna trådar till en tross, mellan oss, så når vi varandra”. Ljusen på kyrkogårdarna eller på bordet därhemma tänds för de döda. Och för oss som ännu lever.
