Jag fick ett samtal på väg ut från en taxi i Berlin. Någon ville att jag skulle skriva krönikor i GP och jag tackade ja. Det var våren 2015 och min första krönika handlade om tidens flykt och hur snabbt det går att bygga murar och nedmontera människovärdet. ”Hur länge är nu?”
Under åtta år har jag följt den politiska utvecklingen och rörelsen mot ett hårdare, mer polariserat och segregerat samhälle. Demokratiska värden känns inte längre självklara. Samhällskroppen slits itu och går sönder. Barn dödar barn. Det som var nazism igår är alternativt idag. Det är inte alltid enkelt att hitta hoppfulla bilder och berättelser mitt i allt mörker och all mänsklig utsatthet. Någon skrev: ”Att kämpa mot känslan av undergång är en motståndshandling”. Jag vet att många kämpar och gör motstånd. Det har gett mig hopp. Och ger mig hopp.
Jag har skrivit om Tess i Borlänge, Safe i prästgården, Timbuktus Sverige och Ingo Kruegers vita kors i Berlin. Jag har skrivit om sjöstjärnor, fjärilar och fotbollsögonblick. Berättelser om mod, drömmar och tro på att en bättre värld är möjlig, trots allt.
Under åren har några av mina vänner dött och jag återkommer ofta till döden i mina texter. Allt det som döden väcker och kan betyda. Emma, Annika och Marcus. Ni finns hos mig. Jag tänker på er ibland. Den där ständiga påminnelsen om vår egen dödlighet gör att livet blir angeläget. Nu i våras dog min pappa. Jag sitter mittemot hans röda fåtöljer som vi flyttat hem till oss. Där satt han och drack sitt thé. Nu är fåtöljerna här. Tomma. Jag förstår det inte helt och hållet.
Mina barn är stora nu. Det förstår jag inte heller. Jag ser ett fotografi på byrån bredvid mig. Det är familjen för många år sedan. Vi är i Egypten och väntar på bussen till flygplatsen. Barnen är så små. ”Flyg lilla fjäril flyg! En dag kommer du krossas, så flyg nu, du lilla fjäril flyg!”. Det är vackert och vemodigt. Men också hoppfullt. Deras liv öppnar sig och de vecklar ut sina vingar och flyger dit jag inte når. Jag har skrivit om kärleken, den svåra och enkla kärleken. Den vi försöker hålla vid liv. Ibland lyckas vi, ibland går det inte.
Ibland försöker vi kväva andras kärlek. Det gör mig arg. Jag har skrivit en del om allas rätt att älska den hen vill och målat kärleken i regnbågens färger. Strax efter att pappa dog stod vi längs Avenyn när Pride-paraden passerade förbi. Pappa kom ut i en annan tid och Pride-paraden har betytt mycket för honom. I slutet satt han vid sidan om på sin rullator med kavaj och regnbågs-fluga och såg de unga och kaxiga dansa på gatan. Jag tänkte på det och blev berörd. Samtidigt kom någon kristen fundamentalist-grupp gående med plakat om synd och helvete. De hade några poliser i släptåg. När jag sedan gick förbi den lilla hat-gruppen på väg därifrån lutade jag mig diskret mot en av dom och viskade något i hans öra. Det är inget jag vill återupprepa och kanske skäms lite för, men jag var ganska nöjd efteråt. Det tog. Han skrek något efter mig. Jag lämnade honom där.
Det här är min sista krönika i den här tidningen. Mitt beslut, min tid. Det är lite vemodigt att göra något sista gången. Men det kan öppna upp för annat. Jag vill gärna ge ut en bok någon gång. Kanske ska jag sitta i den röda fåtöljen, dricka thé och skriva. Till alla er som läst mina krönikor: Tack. Fortsätt kämpa och ge varandra hopp. Vi behöver det nu.
