Jag ser henne överallt. Och honom. Hon var på sjukhuset när pappa kom dit sent en natt. Hon tog emot honom och försökte få honom att känna sig trygg trots det uppenbart otrygga i hela situationen. När jag kom till pizzerian nästa dag sken han upp och frågade om det skulle vara en ”Pizza Havet” idag, med schiracha-sås på. Som det ofta blir. Om det inte blir kebab-tallrik. Det vet han också. Han har satt upp en skylt med texten: ”Allt 10 kr dyrare på grund av inflation”. Inga konstigheter. Han jobbar i hemtjänsten också och hjälpte pappa med städet den sista tiden. De delade tankar om livet och han berättade om sin resa och sina sorger och sina drömmar.
Jag skymtar henne tidigt på morgonen med sin städvagn i korridorer och offentliga miljöer. Hon ser lite trött och sliten ut. Ibland har hon hijab, huvudduken, på. Andra gånger låter hon håret falla fritt eller sätter upp det i en knut i nacken. Hon oroar sig för sina barn. Hon är på teve och läser nyheter när jag tar mitt morgonkaffe. Han spelar fotboll i landslaget. Det gör hon också. Hon ger mig salvan på apoteket och tog hand om mina barn på förskolan. Inte konstigt att hon är trött ibland. Det är mycket att göra. Han kör mig hem i taxin innan nattpasset och sedan åker han hem till sin familj när resten av staden vaknar. Jag fick köpa biljetter av honom till derbyt Gais-Blåvitt och hämtade dom på ett advokat-kontor i stan. Han var någon slags konsult och tänkte ta lite extra för biljetterna först, men ändrade sig eftersom han tänkte på hur han själv hade velat ha det. Lite Gyllene regeln, typ.
Hon och han bär det här samhället på sin axlar. Från tidig morgon till sen kväll finns de där och är ”folket som bygger landet”. Det är en otacksam uppgift, eftersom allt dom får läsa och höra är att de är ett problem och är här på nåder. Gängkriminaliteten. Brister i skolan. En sjukvård och äldreomsorg som går på knäna. Deras fel. Alla trollkonton på nätet som spyr ut rasism och hat. Uppenbart fejkade, förvanskade artiklar om muslimers och invandrares åsikter eller samhällspåverkan sprids och kommenteras som att den enklaste källkritik tycks vara för komplicerad för den som bara vill hitta en anledning att hata. Skärp er. Sluta dela.
Människor med annan bakgrund än den etniskt svenska förtjänar ofta mer än vad de får. I Tel Aviv går människor ut i generalstrejk för att få ett slut på kriget i Gaza och få hem gisslan. Hundratusentals människor som har fått nog av berättelsen de fått höra. Människor som vill fred och som ser och förstår att ”dom andra” också kämpar, lider, drömmer.
Det finns dom som vill återvandra. Gå tillbaka till ett Sverige som inte längre finns. Återvandring är sällan en bra idé. Ibland talar vi om våra rötter: var vi kommer ifrån, ursprung, kultur etc. Det är sådant som format oss och som ger oss tillhörighet och sammanhang. Men vi borde kanske också tala mer om våra fötter: vart vi är på väg, vad vi vill bli. Längtan. Framtid. Jag lärde känna Aibak när jag jobbade på Hisingen för längesedan. Han hade flytt från Afghanistan och som han beskrev det ”promenerat” till Turkiet. En lång och kämpig ”promenad”. Nu har han fått uppehållstillstånd och arbetar här. Han har sina rötter där och sina fötter här. Inga konstigheter. Om hon och han inte fanns eller stannar upp och slutar gå, stannar vi. Så tack för att ni finns. Bara så.
