Jag har ett minne från min uppväxt. Jag är i tonåren och mamma och pappa har skilt sig. Pappa blir vid något tillfälle jagad när han är på väg hem till sin lägenhet. Jag minns att jag blir väldigt arg. Efteråt har jag förstått att det sker därför att han varit på någon RFSL-lokal och när några ser honom komma ut därifrån vill de ”knacka bögen”. Det här var innan pappa hade kommit ut och det var en annan tid. Det gör mig fortfarande arg.
Jag har en prästkollega, Lars, som blivit det mediala ansiktet utåt för hbtq-personers lika värde och plats i kyrkan. Efter ett seminarium i samband med Pride förra året kom det fram en okänd man och spottade honom i ansiktet: ”Du är en skam för kyrkan. Helvetet väntar dig. Du ska akta dig väldigt VÄLDIGT noga”.
Förra året är ingen annan tid. Det är nu.
Samma år som jag föddes, 1969, tog IFK Göteborg SM-guld i fotboll. Lagkapten var den då 24-årige Reine Feldt. 1986 dog Reine i Aids eller ”Bögpesten”, som det kallades i början. Homosexualitet betraktades som någonting ”äckligt” och socialt tabu. Reine blev 1973 den förste spelaren som fick motta supporterklubben Änglarnas hedersbetygelse ”Ärkeängeln”. Då visste ingen att han bar på en livslång hemlighet och levde i en lögn. Under en tid flyttade Reine till Amsterdam där han levde på en husbåt tillsammans med en annan man. När han drabbades av sjukdomen flyttade han tillbaka till Sverige och dog i tystnad, som många gjorde då. Ingen nämnde dödsorsaken. Inte ens hans egna barn fick veta. Det var först 27 år efter hans död som Reine Feldt till slut ”kom ut” genom boken ”Ärkeängeln – en hjältes hemlighet” av Hans Burell.
Det finns en scen ur Jonas Gardells filmtrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” där en av vännerna dör och hans älskade livskamrat reduceras till en vän bland många andra vänner eftersom ingen ska få veta om deras kärlek och liv tillsammans. Den förljugna tystnaden som gör att man bara vill skrika rakt ut.
I regnbågens färger finns allt det där: kampen, gråten, utsattheten, utanförskapet, rädslan och det pris som betalats av de som vågade. Ihop med modet, stoltheten, kärleken. Det griper tag i mig. I andra delar av världen hotas och dödas hbtq-personer för att de vill älska och leva. Jag förstår det inte.
En motion till IFK Göteborgs årsmöte nästa vecka, 13 mars 2023, lyder: ”IFK Göteborg skall ej skylta på något sätt med ”Pride” symboler, heller inte ta ställning varken för eller emot Pride” och sedan ett resonemang om att regnbågssymboler är politiska och att IFK Göteborg skall vara opolitiskt. Det är självklart en omskrivning och en testballong. ”Allt är politiskt” sjunger Emil Jensen. Vi kan aldrig ta mänskliga rättigheter för givna. Det finns alltid någon som tycker att mänskliga rättigheter och inkludering är en politisk rörelse bland många andra rörelser. Det är sådan tiden är och det är kanske så det börjar.
Lika arg och upprörd som jag blir över åsikten och motionen, lika glad blir dock jag över det samlade blåvita supporterkollektivets reaktioner på sociala medier där det absolut dominerande flertalet delar min upprördhet och bild av vilka vi är och vill vara. Med samma självklarhet yrkar styrelsen också på avslag och motiverar det bra. Det ger ändå hopp mitt i allt. Jag tänker på Reine Feldt. Ärkeängeln. Det är, trots allt, en annan tid nu. Avslag bifalles med stolthet.
