Jag kommer ihåg den tecknade serien Asterix från min barndom. Den handlar om en liten nordgallisk by som står emot hela mäktiga romarriket och dess armé. Hemligheten är en trolldryck som gör gallerna omöjliga att erövra och besegra. I fotbollens värld breder numera ett annat romarrike ut sig. Allting styrs av pengar och det som blivit ”den moderna fotbollen” genomsyras av korruption och moralisk bankrutt. Nu flyttar storstjärnorna till Gulfstaterna för att ”tvätta” ännu en smutsig byk. I fotbollens strålglans skall vi glömma frånvaron av mänskliga rättigheter och exploatering av utsatta migrantarbetare.
Den 2 oktober 2018 går den regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi in på saudiska konsulatet i Istanbul för att ordna några papper. Han återvänder aldrig, utan styckmördas av en utsänd dödspatrull och den saudiske kronprinsen Mohammed Bin Salman pekas ut som beställare av mordet. Några år senare köper samme Bin Salman den engelska klubben Newcastle United för miljardbelopp och köper in spelare som gör att klubben kan konkurrera i toppen av ligan. Brassen Neymar tjänar i sin nya saudiska klubb ungefär en och en halv miljard i svenska kronor per år. Det är 125 miljoner kronor i månaden. Han får då dessutom bland annat ett eget privatjet, fem lyxbilar, fem heltidsanställda dygnet runt samt alla restaurangnotor betalda. Som att han inte har råd med en fredagspizza, typ. När han postar ett positivt inlägg om Saudiarabien på sociala medier får han ett extra tillägg på sex miljoner kronor. Det är en skamlös ”sportswashing” och ”den moderna fotbollen” gör mig illamående och uppgiven.
På Gamla Ullevi fick jag äntligen jubla ohämmat över ett sent vinstmål signerat Blåvitt och Marcus Berg. Fina, vackra Allsvenskan ändå. I Sverige har vi en trolldryck som heter ”föreningsdemokrati” eller mer specifikt ”51-procentsregeln”. Det betyder att medlemmarna i våra fotbollsklubbar alltid har 51% av rösterna. Därmed omöjliggörs uppköp av shejker, oligarker eller multinationella företag som vill byta ut klubbmärket, ändra klubbens färger och kanske byta stad och arena. Svensk supporterrörelse har gått samman och stått emot olika försök att ändra på den principen. Det är ett motstånd och en kamp som förtjänar att uppmärksammas i en tid då negativa aspekter av supporterskapet tenderar att få alltför stor del av den mediala kakan.
Medlemmarna i klubbarna har också sagt nej till den moderna fotbollens haveriprojekt VAR, där domaren får hjälp av andra domare i ett tv-rum att bedöma och ändra på domslut i efterhand. VAR finns i de flesta europeiska ligor, men inte hos oss. Tack vare den där magiska trolldrycken. Det betyder att vi fortfarande kan jubla över ett mål utan att behöva tänka på eventuella VAR-granskningar som förtar det mesta av den spontana glädjen och känslorna. VAR ser dessutom på spelet som en förprogrammerad maskin och tar sällan hänsyn till fotbollens själva idé och väsen. Vi är den rena euforins sista utpost och vi har byggt en enad försvarslinje runt våra klubbar och färger. Det är något vi skall vara stolta och tacksamma över. Jesus sa: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Kvaliteten på vår fotboll är sådär och vi är sedan länge utkastade från fotbollens fina salonger. Men vi har vunnit något annat. Något större. Något vackrare. I vår lilla by spelas den bästa fotbollen och ni kan inte köpa oss.
