"Jag märker inte att jag blir äldre"

Richard Hobert ser sig omkring hotellobbyn och klappar på sina jackfickor. Hans dator är på upplivningsförsök i Nacka. Samma dag som han åkte upp till Stockholm råkade han välta ett glas citronvatten över tangentbordet.

–  De tror att de kan rädda hårddisken. Jag går runt med en känsla av att det är något saknas hela tiden. ”Just ja – det är datorn”, förklarar han.

Det är första gången han är i sin gamla hemstad på nästan två år. Senast var i samband med Guldbaggegalan 2020. Sedan kom pandemin.

–  Jag tycker om Stockholm, det är härligt att komma hit. Men min plats på jorden är huset i Kivik. Där ser man naturens skiftningar varje dag.

Ett slags tidlöshet

Vinden, havet och luften ger en förhöjd närvarokänsla, samtidigt som den också skapar ett slags tidlöshet. Han känner sig likadan som han gjorde när han fyllde 50.

–  Jag reflekterar ofta över mitt liv och just nu befinner jag mig på en bra plats. Jag märker inte att jag blir äldre.

Det är bara det där med alla projekt som ska hinnas med.

–  Jag har ju alltid planerat som om livet vore oändligt. Nu måste jag prioritera.

Richard Hobert visste tidigt att han skulle bli regissör. När han inte kom in på Dramatiska Institutet i sin ungdom, satte han ihop sin egen utbildning. På den tiden kunde man få igenom en individuell kursplan genom att bli intervjuad av professorerna där, berättar han:

–  Jag åkte till Lund och motiverade varför jag ville läsa mina ämnen och vad jag skulle ha det till.

Förmågan att få gehör

Han ville plugga språk för att få en bred humanistisk förståelse. Statskunskap för att kunna göra politiska och filosofiska analyser i filmskapandet. Drama, teater och film var förstås givna.

–  Det låter väl som en bra regiutbildning? Jag fick i alla fall igenom det, säger Richard Hobert och skrattar.

Just förmågan att få gehör för sina idéer verkar gå som en röd tråd genom hans liv. Redan som barn lyckades han få kompisarna att medverka i pjäser som han både skrev, regisserade och spelade huvudrollen i. Inspirationen kom från Radioteatern vars berättelser gjorde starkt intryck.

Det gjorde även det första mötet med en riktig teater. Riksteatern var på besök med Henrik Ibsens drama ”En folkefiende” i Karlskrona, där Richard Hobert då bodde med sin familj. De hade behov av en barnskådis och tioåriga Richard blev tillfrågad.

–  Ur solljuset på torget klev jag in i foajén och vidare in i den nedsläckta salongen. På scenen satt Anders Henriksson i skotskrutig kostym, upplyst av en spotlight. Det var magiskt.

Skådespelaren, som var närmare två meter lång, lyfte upp honom i sitt knä.

–  Han tittade ut över salongen och sa: ”Hur många tänker du spela för?”

Richard försökte räkna stolsryggarna.

Spela för en person

–  ”Nej, du ska spela för en person. Välj ut en!” Det handlade om det personliga tilltalet. Det var ett bra tips.

En annan viktig lärdom från barndomen fick han på en lekisavslutning.

–  En vän och jag skulle göra ett cirkusnummer. Han skulle vara häst och jag cirkusdirektör.

Med stor frenesi fixades kläder och ett hästhuvud av papier-maché. Men när den stora dagen kom och de klev ut framför publiken gjorde Richard en fasansfull upptäckt:

–  Vi hade inget nummer! Vi stod där i våra roller – men hade inget manus. Vilket fiasko, jag ryser fortfarande. Det lärde mig: syssla med kärnan, inte med det runt omkring.

Uppväxten var trygg och föräldrarna kärleksfulla men faderns karriär som jurist innebar många flyttar.

–  Vi syskon kunde höra när det var dags bara på hur han öppnade dörren till lägenheten och stegade in på parketten. Då visste man – jävlar, vi ska flytta igen!

Alla vill bli lyckliga

Att ständigt komma till nya klasser, förstå spelreglerna och presentera sig själv har präglat honom. Kanske är det därför han är så intresserad av relationer. För det är kring dessa som hans filmer kretsar. Han slog igenom med långfilmssviten "De sju dödssynderna", där ”Glädjekällan” från 1993 belönades med en Guldbagge. I ”Alla älskar Alice” från 2002 borrar han i en skilsmässa och i ”En enkel till Antibes” från 2011 brottas Sven-Bertil Taubes rollfigur George med förhållandet till sina barn.

–  Alla vill bli lyckliga. Vad är det som gör att vissa inte blir det? Det är väl något jag återkommer till.