Frustration ledde SSU-basen Botström in i politiken

Första gången Philip Botström blev vald till SSU:s förbundsordförande var 2015. Sedan dess har han blivit omvald två gånger, senast förra året. Själv säger han att den mest uppenbara frågan nu är hur länge han ska sitta kvar som ordförande.

– Att jag blir 30 år är ju inte gammalt, men i ett ungdomsförbund känner man sig verkligen som äldst i alla sammanhang. Det tänker jag på, säger han och tillägger att det är fantastiskt att få vara ordförande, men också skittufft.

– Alla dagar är inte roliga, men det är alltid stimulerande. Uppdraget innebär också att privata saker antingen får väljas bort eller skjutas på framtiden.

Tvekar om framtiden

I skrivande stund har han ännu inte gett besked för om han ska ställa upp en fjärde gång. I vågskålen finns dels en önskan om att göra helt andra saker, dels ett fortsatt stort engagemang för politiken.

Att göra om insatsen från 2018 och kandidera till riksdagen om två år är inte aktuellt, förklarar han. Däremot står både polis, lärare och försvaret på önskelistan.

– Försvarsmakten är superspännande, tycker jag. Jag kan inte förklara vad det är mer än att jag känner en stolthet och tycker att de är coola. Jag har varit med på rikskonferensen ”Folk och försvar” och fått en insyn i myndigheten och det är en framtidsbransch som jag gärna skulle vilja bli mer engagerad i.

Som förbundsordförande har han beskrivits som lovande och som någon i den kommande generationen som snart kommer att ta över på riksnivå. Men fram till att han var 19 år var det mesta kring politik främmande för honom.

Född i Colombia

Hans resa började i Bogotá i Colombia 1990 och bara ett halvår gammal adopterades han till Filipstad i Värmland. I familjen finns också en fyra år äldre storebror, även han adopterad från Colombia. Philips mamma har tidigare jobbat som barnskötare, hans pappa har bland annat drivit mack, verkstad, och varit kommunanställd. Ingen av dem hade under Philips uppväxt något särskilt intresse för vare sig politiska eller fackliga frågor.

Det hade inte Philip heller. I stället var det kampsporten taekwondo som tog en stor del av hans vakna tid under närmare åtta år. Inom sporten var han en talang och blev också den förste i klubben som tog svart bälte redan som 14-åring. Bara något år senare föll han illa på en träning och skadade ryggen. Insikten om att han inte skulle kunna fortsätta blev svår.

Hur var du i skolan?

– I högstadiet var jag mest kaxig. Jag var ingen naturbegåvning, ingen plugghäst och jag hade inte lätt för mig. Jag var skoltrött och i vissa sammanhang ganska stökig.

Så fortsatte det även på gymnasiet. Philip gick samhällsvetenskaplig linje men hade ingen idé om vad han ville göra. Samtidigt hade ett allvarligt samtal med en av lärarna på högstadiet börjat gro.

– Han sa till mig: ”Du kan använda din stora käft till något, engagera dig och göra gott i samhället, eller så kan du fortsätta att störa dina klasskamrater”.

Nytt liv i föreningen

Så när en representant från SSU kom till Spångbergsgymnasiet lyckades han övertala Philip att gå med. I Filipstad hade det socialdemokratiska ungdomspartiet länge fört en tynande tillvaro, men nu fick föreningen nytt liv igen. Philip minns att de renoverade lokalen, ordnade lan-partyn och schlagerdisco i Ungdomens hus. Och arrangerade ett antirasistiskt fackeltåg.

– Det här att vi drog igång en manifestation genom staden och fick Filipstads Tidning att skriva om det gav en mäktig känsla och är något jag är väldigt stolt över. Jag fick blodad tand och kände det här vill jag fortsätta att göra i stället för att gå runt och vara sur, gnällig och arg på allt och alla.

Har det påverkat dig att du är adopterad?

– Inte just att jag är adopterad, men jag blev tidigt varse att det var något speciellt med mig och min bror, att vi inte såg ut som alla andra. Även om jag älskar Filipstad så fanns ändå rasism och den typen av mobbning.

– Jag fick höra glåpord för att jag har en annan hudfärg, vilket fick mig att känna mig utanför och rädd för att hamna i trubbel. Det har gjort att jag har sökt mig till en gemenskap, in i föreningslivet och in i politiken.

Vill vara en förebild

Med tiden har den ideologiska övertygelsen växt i honom, berättar han. Fortfarande är drivkraften att skapa förändring, men också att vara en förebild för unga.

– Jag ser nästan varje dag ungdomar som hittar en gemenskap, sig själva och som utvecklas via sitt politiska engagemang. Det är väldigt inspirerande.

Lena Wreede