Köpte ett durspel för många år sedan. Det var litet och nätt med en rad av vita knappar mot det svarta. Jag trodde det fungerade som ett dragspel, men det visade sig svårare att lära sig spela på än jag trodde. När man drar ut bälgen blir det en ton och när man pressar tillbaks luften blir tonen ett steg lägre. Precis som med ett munspel, där man drar in luft och blåser ut varannan gång. Durspelet visade sig ändå ha en viss magisk effekt. När jag satt i min trädgård en ljummen sommarkväll och trevande försökte få till en vals kom två äldre män i kavaj gående på vägen utanför. Förväntansfullt spankulerande med kepsarna på svaj och med klart sikte mot min trapp, som om de väntade sig att en dansbana skulle dyka upp ur intet, kanske bakom min häck.
Sedan dess blev det stående på en hylla. Insåg att jag faktiskt inte kunde spela. I höstas blev det inbrott i stugan och det enda som stals var durspelet. Jag sörjde det inte så mycket, mer fönstret som lyfts ur och fick sättas tillbaks med viss möda. Två starköl försvann också. De tomma burkarna stod kvar. Jag har alltid tänkt att det var två personer som satt där och spelade i min stuga och drack de där ölen tillsammans, fyllde stugan med musik en kort stund och sedan gick, eller snarare kröp ut genom fönstret igen, bort i skogen med mitt durspel. Det kan ju lika gärna varit en ensam inbrottstjuv. Men sätter man sig ensam och spelar först en låt medan man tar den första ölen, och sedan kör några låtar till trots kylan? Musik är något man har tillsammans med andra.
Min mamma på Tjörn berättade om en träff för pensionärer en eftermiddag nu i november. Det bjöds på rullat tunnbröd med skaldjurssallad emellan och två dragspelare var inbjudna. Den ene var en före detta musiklärare från Bleketskolan, som med mycket humor och oförfalskad tjörndialekt ledde det hela. Den andre var spelmannen Uno, 90 år, som hon mindes från sin ungdoms sommardanser. Han spelar fortfarande underbart, berättade hon. Några allsångshäften fanns inte, men det tyckte hon bara var ett plus. Många texter kunde publiken utantill eller så gnolade man med.
Vad behövs egentligen för att ha roligt? En hink att sitta på, ett munspel, någon att ta i hand. Inte ens gräs behövs, man dansar direkt på klipporna. En kaffekittel eller är det ett kokkärl som står i förgrunden? Jag förstorar bilden tills den blir pixlig men det går ändå inte att se, förblir en hemlighet. Kanske var det min morfar som tog fotot. Det var ovanligt med privatfoton på den tiden, de flesta togs i atelje´, men morfar byggde sin egen kamera. Fotot är från ett av hans gamla album tror jag. När kan det vara? Vilka är människorna på bilden? Ingen minns längre deras ansikten. Och platsen? Jag frågar min mamma, men hon vet inte heller. Kanske är det tjugotal, det ser man på klänningarna, raka och vida med lågt skurna midjor. Fotot är så tyst. De namnlösas minnen upplösta i tiden. Bara musiken finns kvar. Att få möta sin ungdoms spelman måste få vara en av de största gåvorna man kan få. En ynnest.
