Ett liv med Bellman

Bellman är en klart skinande ledfyr i Christoffers liv.

– I högstadiet hörde jag Cornelis sjunga Bellman och blev fascinerad. När jag lyssnat länge bestämde jag att jag ville kunna förmedla Bellmans värld på mitt eget sätt.

Det var början till ett liv med Bellman.

Musiken hade funnits tidigt i barndomshemmet i Skåne.

– Morfar spelade dragspel och var speleman. Mamma spelade gitarr och trumpet och sjöng gärna. Jag sjöng ofta när mina föräldrar hade gäster.

Han fick tidigt en elorgel och när han var tio, ett piano.

– Jag satt ofta en stund vid pianot efter skolan. Det var mitt instinktiva sätt att gå ner i varv.

Triggade Bellmanintresset

I högstadiet kom han med i ett band, först som pianist och sedan som gitarrist och sångare.

Det föll sig självklart att han skulle söka till en musiklinje i gymnasiet. Det blev Hvitfeldtska Gymnasiet. Familjen hade nu flyttat till Göteborg.

– Jag fick Martin Bagge som mentor. Han var en känd auktoritet på visor, Bellman och Taube och han triggade mitt Bellmanintresse. Sista året i gymnasiet ägnade jag mig nästan bara åt att arrangera Bellman, skapa min egen Bellmanbild och hitta sitt sätt att förmedla hans visor och texter.

Nu hade Christoffer verkligen blodad tand.

– Jag funderade på hur jag skulle kunna hitta en utbildning där jag kunde utveckla mitt Bellmanintresse. Det blev Visskolan i Västervik. Två kompisar och jag bildade där gruppen Två Taube och en Bellman.

Det visade sig vara ett framgångsrikt koncept. Gruppen turnerade i hela Sverige under några år.

– Vi hade väldigt roligt när vi höll på, sov ibland på hotell och ibland i vår rostiga gamla Ford.

Den ende som kommit in med svensk visa

Christoffer sökte till Musikhögskolan i Stockholm som elev med individuell studiegång. Linjen tar bara in en elev per år men intagningskommittén såg uppenbarligen Christoffers potential och ambition. Han är den enda som kommit in på linjen med inriktning svensk visa. Egentligen ville han komma in på inriktningen Bellman men det tyckte skolan var lite väl smalt.

– Visan har en alldeles för undanskymd plats i det svenska musiklivet idag. Många inser inte vilken unik vistradition vi har i landet. Den ville jag lyfta fram.

Det blev mycket Bellmanstudier för att tränga in i Bellmans 1700-tals värld. Men också förstås mycket arbete med att använda rösten som kommunikation, konsten att fånga publiken med sin röst.

– Jag lärde mig mycket om kommunikation när jag under flera år jobbade som konstcirkelledare på äldreboenden. Om man lärt sig underhålla en dement publik så ger sig andra föreställningar också. Man kan inte förvänta sig artigt lyssnande från dementa personer. Jag är verkligen tacksam för vad de lärt mig.

Christoffers röst är en varm stark baryton, inbjudande, genuin och känslig och skvallrar om att han älskar det han gör. Den har den för en sångare åtråvärda egenskapen att man bara vill fortsätta lyssna.

– Jo, nog har jag arbetat med rösten, säger han blygsamt.

Club Bellman en gång i månaden

Christoffer fortsatte sina Bellmanstudier på en Masterutbildning på Göteborgs Musikhögskola 2010-12. Där träffade han Hanna Bendz som han startade Club Bellman en gång i månaden på Valand.

– Vi följer den svenska vistraditionen som grundar sig på traditionen som uppstod i Provence en gång. Vi välkomnar kända och okända trubadurer. Det framförs en del nyskrivet men mest den välkända visskatten - Olle Adolphson, Nils Ferlin, Dan Andersson, Alf Hambe med flera och naturligtvis Cornelis Vreeswijk, Evert Taube och Carl Michael Bellman.

Tyvärr har klubben på grund av Corona haft stängt i två år men nu hoppas Christoffer att det snart ska gå att dra igång igen.

Alla år av studier av musik och böcker, gamla brev och originalhandlingar har givit Christoffer god inblick i många vissångares liv och verk, särskilt då Bellman och hans tid.

– Många har en romantisk bild av det sena 1700-talet. I verkligheten var Stockholm en smutsig stad, det stank i gränderna, fattigdomen var stor, sjukdomar grasserade. Det gick snabbt att förlora fotfästet om familjeförsörjaren dog.

Bellman själv kom från rekorderliga om än inte rika förhållanden. Själv lärde han sig aldrig att hålla i pengar inte ens när han så småningom fått kungens gunst och uppgiften att underhålla hovet varje onsdag.

Frun sydde extra stora innerfickor

– Det sägs att hans fru sydde extra stora innerfickor på hans jacka så han kunde stoppa ner några godbitar från salongerna till familjen, säger Christoffer.

Bellman berättar om livet på parnassen som i Fjäril vingad och hyllningssånger till kungen men också de utsatta som den prostituerade Ulla Winblad - egentligen Maria Kristina Kiellström - och suputerna Fredman, Movitz och Mollberg. Flera av dem var kända profiler för stockholmarna. Fredman var också en duktig urmakare som bland annat satt upp urverket på Riddarholmskyrkan. Att de var kända gjorde sångerna lätta att ta till sig för publiken. Att Bellman dessutom gärna lånade melodier från tidens populärmusik gjorde musiken lättillgänglig.

– Han var en mycket duktig artist som visste hur han skulle agera för att få framgång i alla läger. Däremot var han nog inte lika rolig och underhållande som privatperson.

När bysten till Bellmans minne avtäcktes lät Fru Bellman förstå att salig Bellman minsann inte alltid var så rolig hemma.

Jämförelsen med Taube och Cornelis ligger nära – en persona på scenen och en annorlunda personlighet privat.

– Och de delar också samma musikaliska genialitet, det är helt uppenbart. Det är ett privilegium att få levandegöra och sprida Bellmans värld och diktning.

Magnus Sundberg

Birgitta Tingdal