Från början var det meningen att han skulle fungera enbart som sällskapshund. När Veronica Ojanen gick in i väggen sa hennes psykolog ”du kanske ska skaffa hund igen”.
– Det hade varit stressigt, allt hade gått i ett och jag har dessutom adhd. Jag antar att livet kom ikapp...
Efter en kort paus förklarar Veronica att hon tidigare hade en rottweiler som dog.
– Min psykolog tyckte att jag behövde en ny hund för att komma ut.
Hittade hunden på Blocket
Veronica ser på lille Rambo som sitter framför henne på marken. Han är av rasen pomchi och Veronica fann honom på Blocket.
– Av alla ställen! Men uppfödaren kändes seriös så jag åkte och tittade. När Rambo kom smygandes och drog i min jackficka smälte jag.
LÄS MER:Terapihunden Majken sprider glädje ihop med matte Anna
Med ett svagt leende konstaterar Veronica, som levt med typ 1-diabetes i över 20 år, att det främsta syftet med Rambo var att han skulle få henne att bli människa igen efter kraschen, men hon hade tidigare hört talas om diabeteshundar och tyckte att det lät smart. Efter ett tag växte tanken fram... ”Rambo kanske kan arbeta?”.
– Jag såg att Myndigheten för delaktighet hade avtal med Svenska Brukshundklubben, så det kändes vettigt att vända sig dit för att utbilda Rambo till diabeteshund, fortsätter Veronica.
Men innan Veronica och Rambo kunde påbörjad utbildningen behövde Rambo fylla ett år och även genomföra ett mentaltest.
– Han klarade det jättebra och jag kontaktade sedan en instruktör som kunde ta sig an oss. Det gick väldigt snabbt att lära in diabetesbiten – hur han ska larma att mina värden är för låga. Det som tog tid för honom var att lära sig att sitta still och slappna av. Han ska inte skälla om andra hundar passerar och han ska kunna gå in på lasarettet utan att föra oväsen så det ekar mellan väggarna.
Rambo älskar att leka
Veronica skrattar lite och ser återigen på Rambo.
– Det tog ungefär ett år för oss med lydnadsdelen, den är stor. Assistanshundar ska kunna uppföra sig i alla situationer. Men nu fungerar det jättebra. Jag kan ha med honom överallt, det är inte några problem på diabetesmottagningen. Men han har också det busiga i sig. Han älskar att leka och när vi är ute i skogen hoppar han mellan stenar och stubbar.
Vi befinner oss i Borås stadspark. Rambo sneglar på ett par andra hundar ute på promenad men reagerar i övrigt inte. Veronica böjer sig ner och visar en flärp som hänger i Rambos halsband.
– När han tar flärpen i munnen betyder det att mitt socker är på väg åt skogen, berättar hon. Rambo känner det på lukten. Det är jättesmidigt. Då hinner jag äta något innan sockret blir för lågt. Det hjälper så jäkla mycket.
Komplement till insulinpumpen
I nästa andetag konstaterar Veronica att det finns många andra hjälpmedel som diabetesdrabbade kan använda sig av, men Rambo är ett bra komplement till den insulinpump hon själv har.
– Jag har levt många år med diabetes utan hund, men jag känner mig mycket tryggare nu när jag har Rambo. All teknik kan krångla, batterier kan ta slut... När vi fjällvandrade till exempel kändes det jättebra att ha Rambo med. Hans nos stänger aldrig av.
Även på Veronicas arbetsplats, Borås skatehall, fungerar det bra med Rambo.
– Det rör sig mycket barn och ungdomar där, men Rambo älskar barn. Om någon ramlar och börjar gråta brukar Rambo gå dit och sätta sig. Han är så tröstande. Han skulle nog även vara en perfekt vårdhund.
Har börjat föreläsa
Veronica berättar vidare att hon och Rambo på senare tid har börjat föreläsa om fördelarna med en diabeteshund.
– Det är jättekul! En diabeteshund kan inte ersätta all teknik men Rambo ger en extra säkerhet. Många har heller inte tänkt på att man kan utbilda en sådan här liten hund, men det är väldigt praktiskt. Han märks knappt och är inte skrämmande. Förra året var vi också med på Diabetesgalan!
LÄS MER:Under Johans ledning tränar polishunden Håkan för att rädda liv
Rambo tittar upp på matte.
– Han fyllde fem år nyss, säger Veronica med ett leende. Då blev det tårta! En rund falukorv med lite leverpastej på går alltid ner.
Stressen rinner av
Hon tystnar ett ögonblick innan hon lägger till:
– Jag har verkligen superkul med Rambo. Han roar mig varje dag och får mig att skratta. Jag jobbar heltid igen. Livet rullar på. Men jag tror inte att jag hade återhämtat mig så pass bra utan Rambo. Han hjälper mig med det psykiska också. När jag har Rambo i knäet eller om vi går en promenad i skogen rinner stressen av. Han är verkligen en livräddare på flera sätt. Han hjälpte mig tillbaka till en fungerande vardag – och han har koll på mitt blodsocker. Det är guld värt.
Veronica Ojanen och Rambo
Ålder: 49 respektive 5 år.
Bor: Aplared, en mil sydost om Borås.
Familj: Veronicas sambo Jonas.
Gör: Samordnare i Borås skatehall. Diabeteshund.
Intressen: Veronica gillar film, musik och att virka. Rambo älskar att gräva i lera och gå i vattenpölar.
