Bonnier trivs perfekt med sitt nygamla författarliv

Det låter flådigt. Han skriver på heltid, romaner, film och tv. Han delar sin tid mellan Miami och Stockholm, när han inte reser runt i världen för att göra reklam för sin bästsäljare. Mer glamouröst än så kan väl knappast ett författarliv bli?

– Haha, när du beskriver det så låter det härligt. De senaste fem åren har jag framför allt suttit på min kammare och skrivit. Och det tycker jag är härligt. Däremot kan man kanske inte påstå att det är enormt glamouröst.

Arbetet bedriver han helst i ett mörkt rum, många timmar varje dag. Skrivtekniken är att producera mycket text och sedan stryka och korta ned. Det närmaste han kommer glamour under tiden är att skumma mjölken till kaffet, försäkrar han.

Uttalar sig försiktigt

Belöningen kommer med framgångarna. Bästsäljaren heter Helikopterrånet och är baserad på en verklig händelse, det spektakulära rånet mot G4S värdedepå i Västberga 2009. Jonas Bonnier träffade och intervjuade rånarna för att få stoff till romanen som har blivit en stor succé och är såld till över 30 länder.

Netflix har köpt rättigheterna och lär planera en påkostad filmatisering med Hollywoodskådespelare i rollerna. Men den framtidsutsikten uttalar sig Jonas Bonnier försiktigt om. Han har lärt sig med åren att prata om det man har gjort, inte om det man håller på med

– Det blir inte alltid som man tror. Det kan ju också vara ens egen process som förändras. Man har en idé man är uppfylld av. Men när man har jobbat med den några månader så inser man att den nog bara var bra som idé, inte som utförande. Då får man börja om.

Stolta föräldrar

Han publicerade sin första roman Prinsessan och halva kungariket 1988 och fick goda recensioner. Inget konstigt med det, kan man tycka – en person som heter Bonnier i efternamn och är son till förlagsmannen Lukas Bonnier, bör rimligen vara marinerad i litteratur sedan barnsben. Men varken familjeföretaget eller författarambitionerna tog särskilt stor plats under uppväxten, säger han.

– Jag ville bli popstjärna och läste enorma mängder serietidningar och tittade på film och tv. Jag kunde inget om media eller företagande.

Hade du inga förväntningar på dig?

– Det hade jag säkert, men jag lyckades inte koda dem. Mina föräldrar var lite otydliga där. Men jag publicerade min första roman när jag var 25 och då var mamma och pappa väldigt stolta, helt klart. De åkte runt och köpte boken hos olika bokhandlare i Stockholm, och dedicerade dem själva till sina vänner, haha. Så där fanns väl en förväntan om att jag skulle skriva mer.

Saknar inget

Så blev det inte riktigt. Han ägnade i stället 19 år av sitt liv åt att arbeta i olika positioner inom Bonnierkoncernen. Han började som redaktör på en bokklubb, fortsatte som redaktör på ett bokförlag, blev förlagschef på ett serietidningsförlag. Innan han krönte chefskarriären som vd för hela Bonnier AB hade han hunnit med fyra tidigare vd-poster inom företagsgruppen.

När han blickar tillbaka i dag finns det inget han saknar särskilt med den tiden. Inte för att det inte var roligt, men för att han helt enkelt inte är ”bra på att sakna”. Han jämför med skrivandet.

– Allt man gör, både skrivande och kontorsarbete, blir efter ett tag en rutin. Dagar och månader liknar varandra, och enskildheterna har en tendens att glömmas och försvinna bort.

Lever i nuet

Tillbakablickar är han inte bra på, lever hellre i nuet och planerar för framtiden. Han trivs med skrivandet, och att växla mellan romanförfattandet och film- och tv-formaten. Han kan ägna mycket tid åt sina stora intressen utanför familjen: lyssna på musik, läsa böcker och se på film. Och även om en författares självförtroende pendlar med dagsformen så gläds han åt senaste tidens framgångar.

Att han bosatt sig med sin hustru i Miami efter chefskarriären berodde på manusförfattandet. När han skulle återgå till att skriva för film och tv verkade USA vara ett klokt val av bostadsort. Nu är det inte längre nödvändigt att bo där, men han älskar både Miami och Stockholm och trivs med sitt pendlarliv.

– Ur ett skrivande perspektiv vore det förödande att bo i Miami allt för länge. Livet är väldigt lätt här. Liksom lite för lätt, tror jag. Men det är klart – det finns mörka rum även här.

Malin Eijde