Biskopen som ville bli pilot

Ett handgjort plakat av brun kartong står lutat mot ena väggen i biskop Andreas Holmbergs arbetsrum på stiftskansliet i Stockholm. Budskapet är klimatpolitiskt – i oktober hade han det med sig på marschen som arrangerades av klimatrörelsen Fridays for future.

–  Mitt engagemang i detta grundar sig i min kristna tro. Gud sörjer hur vi behandlar skapelsen. Vi kan inte använda den som ett skafferi där vi härjar hur vi vill.

Ser en framtidstro i gungning

Andreas Holmberg menar att kyrkan har viktiga existentiella uppgifter här. Dels att vara ett stöd i sorgearbetet över det som redan gått ohjälpligt förlorat, dels hjälpa till i den mentala omställning som krävs av oss.

–  När jag möter unga människor ser jag en framtidstro i gungning. Kyrkan ska vara ett hopp för människor i en tid som kan bli väldigt tuff för oss.

Intresset för samhällsfrågor avspeglas i doktorsavhandlingen som låg färdig 2019, ”Kyrka i nytt landskap”. Ämnet valde Andreas efter åtta år som församlingspräst i norra Botkyrka, ett mångkulturellt område med flera olika religioner.

–  Det händer något viktigt i sådana församlingar som jag tror kan berika hela Svenska kyrkan. Man ställs inför nya frågor, nya situationer. Vi är ju en kyrka på väg in i ett nytt landskap.

Drömde om att bli lokförare

Att Andreas Holmberg skulle bli präst var inte givet. Ända upp i tonåren drömde han om en framtid som lokförare (han är fortfarande förtjust i tåg) och sedan var det pilot som gällde. Han lockades kanske inte så mycket av att sitta vid spakarna i cockpit som att få komma ut i världen och se sig om. Den längtan hade i sin tur grundats i Tanzania där familjen tillbringade fyra år från det att Andreas var tolv.

Besvikelsen var stor då han inte kom in på pilotutbildningen. Däremot blev han antagen till att läsa teologi i Uppsala, något han halvhjärtat hade sökt till som en plan B.

–  Det var andra som trodde jag skulle passa som präst. Det tog flera år innan jag kände att jag ville det själv. Inte för att jag tvivlade på min tro utan för att jag ville jobba med annat, kanske som läkare.

Tillsammans med hustrun och prästkollegan Cecilia gjorde han så småningom utlandstjänst i Tanzania. Paret hade då fått två döttrar och ville ge dem samma erfarenheter som Andreas själv tyckte hade varit så berikande.

Sedan dess talar han flytande swahili, ett språk han har god nytta av även i dag. Dagen före den här intervjun satt han i telefonsamtal med sin biskopskollega i Stockholms tanzaniska vänstift, och behövde knappt använda engelska alls.

Att bli biskop var inte heller något Andreas Holmberg hade tänkt sig.

–  Biskopsämbetet är inget man söker utan man väljs, och jag blev mycket förvånad när jag ombads ställa upp. Min fru och jag pratade om det i flera månader först. Vi är ju i detta tillsammans på många sätt, bland annat ingick det att flytta från vårt hus i Rönninge till biskopsbostaden på Östermalm.

Nu har han haft sin tjänst i drygt två år. Som biskop i Stockholm leder han Sveriges största stift med 400 präster och tusentals andra medarbetare, och är stiftets högste representant utåt.

En sak han har haft svårt att vänja sig vid är att vara huvudperson i alla möjliga sammanhang. Är biskopen med är det på honom strålkastarljuset faller. Han är sällan bara en vanlig deltagare.

Saknar du något från tiden som församlingspräst?

–  I själ och hjärta är jag fortfarande församlingspräst. Jag kan sakna att vara ute i myllan så att säga, och att möta människor i livets alla skeden. Familjen som ska döpa sitt barn, familjen där någon har dött, de viktiga samtalen vid livets gräns.

I en för stor kostym

Andreas Holmberg talar om sitt biskopsuppdrag som en övning i tillit.

–  Den här kostymen är egentligen alldeles för stor för mig, bildligt talat. Jag får öva mig att lita på att det bär ändå, tack vare andra människor och tack vare Gud.

"Gud sörjer hur vi behandlar skapelsen. Vi kan inte använda den som ett skafferi där vi härjar hur vi vill."