Arbetar för de mest utsatta

Sabina Grubbeson har alltid passionerat gått hela vägen med det hon beslutat sig för att göra. När hon finner något intressant och tror att hon kan göra skillnad då brinner hon starkt och uthålligt. Att bara prata eller skriva ett upprört inlägg på sociala medier räcker inte. Oavsett om det gällt hennes egen designkarriär eller hennes engagemang för de mest utsatta i Europas fattigaste av länder – Nordmakedonien så har hon gått all-in.

Hennes pappa föddes i det som då kallades Makedonien 1942. Ett land som vid den här tiden ingick i Jugoslavien. 1958 begav han sig till Sverige som så många andra under arbetskraftsinvandringen och han började jobba på Monarks cykelfabrik.

Besökte Nordmakedonien som tonåring

– Min första kontakt med pappas land var när jag som tonåring åkte dit på sommarlovet. Jag och pappa hade ingen relation alls förrän jag blev 15 år då jag blev nyfiken på min bakgrund och identitet.

– Landet var jättevackert.

Sedan kom livet emellan, hon träffade kärleken i Jörgen och bildade familj samtidigt som hon jobbade som undersköterska.

Där någonstans bestämde hon sig för att följa en dröm och blev formgivare. Det ledde till en enormt framgångsrik karriär som nyskapande designer av framförallt lampor och inredning.

Sabina inriktade sig på att jobba med mindre företag som kanske inte riktigt fått det att lossna, trots att hon hade kunnat välja flera större namn.

– Det kändes inte som en lika intressant utmaning. Jag har alltid dragits till platser där behovet är som störst oavsett vad det handlar om. Dessa små företag hade kvalitet när de väl började investera i sin produktlinje och att bygga sitt varumärke säger hon.

Hade drömmar om att arbeta med biståndsarbete

För egentligen hade Sabina under hela sin uppväxt haft andra drömmar också, som att rädda världen och bli läkare för att kunna jobba med läkare utan gränser.

– Biståndsarbete intresserade mig. Att jag inte fortsatte med arbete inom vården berodde på att det var så stökigt och på den tiden och väldigt svårt att få fast jobb, förklarar hon.

Istället blev det utbildning inom produktutveckling och framförallt praktisk träning med arbete på en lampfabrik, mest på grund av att hennes syster redan jobbade där.

– På fabriken lärde jag mig mest och jag var där i sju år innan jag startade eget. Det var verkligen en slump att det blev lampor.

Hennes favoritmaterial har framförallt varit mässing och dessutom är påfåglar och deras metalliska färger något hon alltid gillat.

– Senare upptäckte jag att Nordmakedonien har påfågeln och just dessa färger som ett starkt inslag i kulturen och då förstod jag varför, även om det var lite märkligt. Jag hade ju inrett hela mitt hem efter detta, utan att veta att påfågeln var en landsfågel.

Men trots designtalangen och framgångarna började Sabina mer och mer inse att inredning inte var det hon ville med sitt liv. Det var dags att gå vidare.

– Jag hade bara kunnat fortsätta eftersom allt gick så bra.

Mötte människor som förlorat hoppet

Hon åkte tillbaka till Nordmakedonien och mötte människor som förlorat hoppet och inte såg någon framtid. Folk var besvikna, klagade på löner och sjukvården. De yngre ville lämna landet och de äldre bevakade det lilla de hade.

– Hela landet höll på att dräneras på talanger och det skapades inga jobb.

Men mitt i allt hade hon märkt något. Hon såg aldrig någon funktionshindrad och fick ibland höra att det inte fanns det i landet.

– Jag fick till slut kännedom om en institution i byn Demir Kapija. En liten flicka som bott på ett barnhem nära min farmors hem hade placerats där. Hon hade fötts med en missbildning, berättar Sabina.

Hon begav sig dit utan att veta vad som skulle vänta.

Mötte en fruktansvärd misär

Framför henne låg en stor smutsvit långsträckt byggnad som en gång varit ett militärsjukhus.

Innanför väggarna fanns en fruktansvärd misär. Kvinnor och män, yngre och äldre och även barn satt på golvet eller låg i sängar på rad, många med mycket svåra funktionshinder.

– Jag blev varnad för att åka dit, som om det vore bättre att inte veta.

Sabinas ögon fastnade på människorna som tvingades bo där.

– Det var helt ofattbart. De kröp ihop, gömde sig. Men jag fick ögonkontakt med en man som försökte ta sig fram på golvet.

Mannen var Tom. Han hade varit där sedan han var fem år, nu var han 37. Han hade inga ben och han åt från en skål på golvet i ett litet rum i källaren.

– Det var så fruktansvärt. Tänk dig själv att leva på det sättet, timme ut och timme in, varje dag, varje vecka i 30-40 år eller mer.

Funderade över vad hon kunde göra

Efter besöket var Sabina helt matt. Hon hade upplevt något som kom nära ett fångläger för funktionshindrade.

– Personalen var alldeles för få, hade ingen utbildning och till slut tappade en del av dem sin empati bara av att vara i miljön tror jag.

Hon började fundera över vad hon kunde göra själv.

Det skulle bli många besök för Sabina och hon bestämde sig för att starta en egen insamlingsstiftelse – Loza foundation för att hjälpa de funktionshindrade men även andra utsatta människor i Europa.

2017 kunde en första donation göras till de runt 250 människor som finns på institutionen i Demir Kapija. Sedan dess har det blivit mängder av pyjamasar, underkläder, handdukar, sockar, skor och annat till glädje för de inneboende.

– Men det är inte helt enkelt. Personalen får en extra arbetsuppgift när detta finns. Det är lättare när de inte har kläder att byta om till.

Anledningen till att hon känner så starkt för dessa utsatta människor är många.

– Jag så lyckligt lottad att jag kan pausa mitt arbete, leva på intäkter från min design och att jag har en man som också stöttar, säger Sabina.

Startade insamlingsstiftelse med 90-konto

Idag har Loza Foundation även ett barnfamiljprojekt jämsides projektet för de funktionshindrade i Demir Kapija, som numera är EU-finansierat och vars mål är att flytta ut människorna som levt där i decennier så att dom kan börja ett nytt liv med värdiga levnadsvillkor i gruppbostäder.

I barnfamiljsprojektet är kravet att barnen skrivs in i skolan. Loza arbetar med dem som visar att dom har viljan och motivationen att förändra sina liv långsiktigt. Tyvärr finns det de som tackar nej eftersom de möts av avundsjuka från sin omgivning.

– Det kan skilja otroligt mycket från område till område. En del hjälps åt och är verkligt glada för varandra, på andra ställen är allt fientligt och det pyr av missunnsamhet. Trots att de kan ha likadana förutsättningar.

Själv är hon glad för att det hon kan göra, men aldrig nöjd.

– Jag vill kunna se tillbaka på ett liv där jag har gjort vad jag har kunnat.

Susanne Stamming