Det är fint att kämpa för demokrati och ett välfungerande samhälle. I synnerhet när vare sig det förra eller det senare är något man kan ta för givet. Fråga bara valfri ryss.
Men när det väl gäller så är det få som verkligen tar strid för demokratin. Det låter förstås bra att ”stå upp” för det ena eller andra. Men hur många offrar egentligen sin egen tid för demokratin? Rätt få visar det sig är beredda att ”sitta ned” i kommunhuset.
När Göteborgs Universitets Valforskningsprogram ställde frågan om väljare kan tänka sig att ta ett politiskt uppdrag för ett parti som de sympatiserar med svarade drygt fem procent ”ja, absolut”. 18 procent svarar att de ”kanske” skulle göra det. Men vi vet alla hur ordet ”kanske” används. ”Jag kommer kanske på din middag” betyder oftast ”Nej tack, men jag slipper gärna säga det rakt ut”.
Fem procent av alla väljare är en väldigt låg siffra. Räcker det ens för att fylla alla förtroendeuppdrag i Sverige? Men det är ändå 375 000 personer. Fler än de 60 800 politiska förtroendeuppdrag som finns i landet. Det skulle med andra ord gå bra att hålla den representativa demokratin under armarna med de fem procenten.
Men att säga sig absolut vilja ta ett uppdrag är nu inte detsamma som att ha gjort slag i saken. Så vad väntar alla dessa hundratusentals personer på? Inte är det på krig. Partierna har inte sett någon påtaglig tillströmning av nya medlemmar sedan Rysslands intåg i Ukraina. Det är däremot annorlunda med hemvärnet. Redan innan kriget bröt ut ökade antalet ansökningar till hemvärnet lavinartat.
Det ökade söktrycket till vårt försvar handlar förstås om att många inser att frihet, demokrati och suveränitet inte kan tas för givna. Och i det ukrainska hjältemodet har många funnit hopp om att det goda anständiga samhället kan segra, även mot omöjliga odds, bara tillräckligt många kämpar. Folk vill bidra och göra sitt.
Men alla gör kanske inte störst insats för landet i uniform. Vad som verkligen behövs är dugliga medborgare som ger sig in i lokaldemokratin. Det är kommunhusen i Borås, Skövde och Kungsbacka som främst behöver nytt folk, inte barackerna på Käringberget.
För att de demokratiska hjulen ska snurra måste rätt många svenskar ta beslutet att offra rätt många dagar om året i demokratins tjänst. Att ”kämpa” för demokratin är mindre glamoröst än det låter. Det innebär långa möten, kaffe, kompromisser och sena kvällar med inläsning inför nästa sammanträde.
På samma sätt som med hemvärnet är det varken glamoröst eller fyllt av beröm. Det kan också vara direkt tråkigt och motigt. Men i slutänden är varje svensk fritidspolitiker något av en soldat i demokratins tjänst.
Kompetenta borgmästare har varit oerhört viktiga för sammanhållningen och krisberedskapen, har det visat sig i Ukraina. De känner kommuninvånarna, vet vilka behov som finns och är vana vid att ta beslut. Duktiga lokalpolitiker ser till att vardagen fungerar och att lokalsamhället tuffar på. Är de riktigt duktiga märks de knappt.
Många har av förklarliga skäl inte tid för politiken. Men vissa perioder i livet har man kanske mer tid att avsätta för samhället. Våga då tänka tanken att den lokala demokratin kan vara i behov av dig, din tid och dina kunskaper. Vi kan kalla det demokratisk värnplikt.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
