Antalet vargar i Västra Götaland ökar rekordsnabbt. Efter att ha varit helt utrotade från regionen så sent som för 20 år sedan uppgår de nu till 50 individer, enligt Länsstyrelsens uppskattningar (DN 26/7). Utvecklingen gläder säkert en del vargförespråkare, men för dem som verkar och bor på den västsvenska landsbygden ställer vargen till bekymmer. Förra veckan dödades 30 får utanför Mullsjö i Västergötland. Hittills i år har 130 tamdjur fått sätta livet till i olika attacker.
Vargar i flock är inte ofarliga och länge arbetade den svenska staten och allmogen för att utrota vargen, vilket i praktiken uppnåddes på 1960-talet. Vargen blir ett större problem ju fler de är, ett skäl till att vargattacker mot människor var vanligare på 1700-talet. De senaste decennierna har det dock förts en aktiv politik för att föra tillbaka den till svenska bygder, med Miljöpartiet som främsta politiska pådrivare.
Det är en politik som på goda grunder kan ifrågasättas. Vargen är inte en hotad art globalt. Världsnaturfonden uppskattar antalet till cirka 200 000 bara i Europa och Asien. Det finns exempelvis gott om varg i Sibiriens väldiga – och folktomma – barrskogsbälte.
Argumentet att Sverige måste hålla sig med ett antal hundra vargar för vargens skull håller helt enkelt inte. I stället har det handlat om en ideologisk föreställning om att vi måste återskapa en ”orörd natur”, att människans närvaro på landsbygden skulle vara ett problem i sig. Det är helt feltänkt. Människan har påverkat flora och fauna i årtusenden och format både natur- och kulturlandskap. Naturvården borde i stället utgå från vad som ger en god naturmiljö för människan, och vad som är bra för hållbara ekosystem. Vargen befinner sig högt upp i näringskedjan och uppenbarligen inte nödvändig för de svenska ekosystemen.
Efter att Miljöpartiet lämnade den rödgröna regeringen, strax före julen 2021, tillsatte Socialdemokraterna en utredning om att halvera den svenska vargstammen till 170 djur. Det är även den nuvarande regeringens inriktning. Rimligt vore också att hålla vargen helt borta från utpräglade jordbrukslandskap och renbetesområden med mycket boskap. Om vi över huvud taget ska ha varg i Sverige bör den få hålla sig till de glesbefolkade delarna av skogslänen.
Landsbygden har förstås värre utmaningar än vargen, även om den skapar otrygghet och ställer till besvär för både bönder och jägare. Men den förda vargpolitiken är ett tydligt exempel på hur landsbygdspolitiken, och beslut som framför allt påverkar de närboende, har bedrivits från Stockholm och Bryssel.
Regleringar är sällan anpassade för landsbygden och politiken har aktivt försvårat livet på landet snarare än att underlätta det – i allt från mark- och byggregler till bränslebeskattning och jakt och fiske.
Argumenten har skiftat genom decennierna, men det har varit en socialdemokratisk paradgren under hela efterkrigstiden att driva in människor i tätorter. Vi har haft en forcerad urbanisering, som inte enbart kan förklaras med näringslivets behov. Det räcker med att åka in i Norge för att se att det svenska tillståndet inte är någon naturlag, utan följden av politiska beslut. För de svenska städerna var inte heller den förda politiken bara av godo, även om de kortsiktigt gynnades. Politiken bidrog till aktiv förfulning med väldiga motorleder och miljonprogramsområden.
Om det tidigare var ”effektivitet” som var ledordet i kampen mot landsbygden är det i dag ”natur”. Men bägge begreppen har tolkats enligt ideologiska mallar av beslutsfattare långt ifrån de människor som berörs. Här kan Sverige också lära sig av Norge. Många fler beslut av det här slaget borde fattas lokalt och regionalt – det gäller inte minst i vargfrågan.
