Människor har inte idéer, det är idéer som har människor. Det var den tyske psykologen och författaren Carl Gustav Jung som, inte ordagrant men nära nog, uttryckte något i den riktningen.
Vad Jung menade var detta: Ibland deltar vi i ritualer vars ursprung vi inte förstår men som ändå uppfyller oss med mening och någon sorts färdriktning i livet. Vi bär på världar inom oss, vi är ibland inte medvetna om dem men vi manifesterar dem ändå kollektivt.
Det är verkligen ett slag mot individualistens ego, som tänker sig att han eller hon är fullkomligt rationell, unik och uttrycker originella tankar. Men så är det sällan, och det är inget att skämmas för. Vi blir ofta redskap för olika idéer, kulturer och traditioner. Frågan som vi borde ställa och försöka besvara är förstås, vilka då och varför?
En sådan idé är motståndet och motviljan mot ”Sionism”. Man hör det ofta i demonstrationer. Sionism ska krossas, sionism är rasism, sionism är imperialism. Sionism låter helt enkelt inte som något positivt.
Men varför gastas det ständigt om sionism i olika demonstrationer – må det vara på Londons gator, på amerikanska elituniversitet eller utanför Eurovisionfinalen i Malmö. Och vad var det proffsaktivisten Greta Thunberg menade när hon skanderade ”krossa sionismen” förra hösten? Vet hon vad ordet sionism betyder?
Berättelsen om sionismen som idé, begrepp och ”ism” är ingen pulshöjare direkt. Man har hört den tidigare: Under 1800-talet när olika nationella rörelser var på modet i Europa skulle vart och vartannat folk ha sin nationella väckelse.
De europeiska imperierna var på fallrepet och inuti exempelvis den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin frodades alla möjliga nationalistiska rörelser. Däribland de polska, ungerska, tjeckiska, ukrainska, serbiska och judiska. Vad som förenade dessa nationer var att det var folk utan länder.
Nationellt självbestämmande – i bemärkelsen att en nation har en stat och ett territorium med tillhörande politiska institutioner - förenades med tankar om demokrati och folkligt inflytande.
Medan det i Göteborg under början av 1900-talet uppfördes byggnader av nationalromantisk karaktär, med blinkningar mot vikingaestetik, så återuppväckte judar hebreiskan som vardagsspråk som annars bara använts i religiösa sammanhang under tvåtusen år. Det skrevs nationalromantisk poesi på kontinenten, författare i Belgrad och Budapest talade sig varma för böndernas folkdräkter och seder.
I skarven mellan 1800- och 1900-talet händer mycket som rör nationellt självbestämmande, demokrati och folkvilja. Efter Första världskriget blev många av de nationella rörelserna dessutom jämte demokratin verklighet.
Vad har allt detta att göra med Greta Thunberg och ramsor på demonstrationer som handlar om sionism? Bra fråga! Det är nämligen inte helt lätt att förstå varför det bland förra seklets samtliga nationella rörelser bara är en vars namn fortfarande åkallas med hat i tonen på våra gator.
Det fanns inget med sionismen som skiljde ut sig från exempelvis den serbiska, kurdiska eller armeniska nationalismen. Och likt många av de tidiga nationella rörelserna så upphörde sionism, som samling idéer, att vara betydelsefull i samband med att landet Israel – den sionistiska rörelsens strävan – faktiskt uppstod 1948. Efter det utgör sionismen blott tanken att Israel ska fortsätta existera som judiskt land.
Men medan den indiska eller pakistanska nationalismen, som uppstod, levde och var relevant under ungefär samma tid som sionismen – det vill säga sent 1940-tal då dessa länder blev självständiga – så fick motviljan mot sionismen en andra andning.
Det är här vi får första ledtråden till det seglivade hatet mot just sionism och varför ordet ännu hörs på svenska gator idag. Kort efter krigsslutet 1945 drabbades Josef Stalin av svår judenoja. När det inte var judiska läkare som konspirerade mot hans hälsa och överlevnad så var det suspekta judiska poeter och författare som ville kullkasta revolutionen. Men för det upplysta, mest demokratiska, och antiimperialistiska Sovjetunionen gick det förstås inte att tala om judar hit eller dit. Det var ju det fascisterna ägnade sig åt!
För Stalin och partiet blev ordet sionism synonymt med den småborgerliga, förrädiska och imperialistiska nationalismen. Varför kunde inte judarna nöja sig med att verka inom den sovjetiska unionen undrade Stalin. De fick ju faktiskt, i likhet med många andra sovjetiska minoriteter, en bit sumpig mark på gränsen till Kina. Den kallades för det autonoma judiska länet Birobidzjan och ingen ville flytta dit.
Sionist blev det sovjetiska kodordet för jude. Och Sionism hamnade på samma hyllplan som fascist, reaktionär, kapitalist och högeravvikare. Ville man rensa ut partimedlemmar på grund av deras judiska härkomst – tala då bara om så kallade sionister. Brukandet av skällsordet "sionist" spred sig bortom Sovjetunionen, både till de kommunistiska satellitstaterna och till Västvärlden, via de kommunistiska partierna som oftast följde Moskva nära.
Det var därför ingen slump att kommunisterna i Göteborg på 1970-talet sjöng ”Leve Palestina, krossa sionismen”, en sång som nyligen fick ett internationellt uppsving med tanke på alla demonstrationer mot Israel. Man följde helt enkelt uppdelningen mellan god och ond nationalism som etablerats i Sovjetunionen.
För medan den arabiska nationalismen under 1950- och 1960-talet ständigt prisades av kommunistpartiet som fin och antikolonial, blev judarnas sionism synonym med imperialism, USA och högeravvikelser. Varje gång Israel hamnade i konflikt med araberna så beskrevs det som en konsekvens av ”sionistisk aggression” i hela Östblocket.
Den sovjetiska dubbelmoralen handlade om att alla nationella befrielserörelser var goda så länge de var allierade med kommunisterna. I det ögonblick som en nationell befrielse gick på tvärs med Moskvas intressen då blev det fascism. Och den här traditionen – eller snarare taktiken – används än i vår tid, även om Sovjet är dött och begravet.. Det finns god och ond nationalism, och så finns det sionism – i en kategori av ondska helt för sig.
Det är ingen som demonstrerar mot indiers, pakistaniers, turkars, kurders, thailändares eller kinesers nationalism. Det handlar knappast om att dessa länders nationella rörelser varit (eller är) förskonade från våld och konflikter. Ingen ropar sig hes på svenska gator med uppmaningar om att krossa den baskiska eller katalanska nationalismen.
Av någon anledning, och här kan man kanske tycka att de som är mest upptagna med sionism borde vara intresserade av att veta varför, är det just den judiska nationalismen från förra seklets början, som än idag, mer än hundra år senare, motiverar delar av den europeiska vänstern till demonstrationer, krav på förstörelse och ond bråd död?
Även om svaret inte nödvändigtvis behöver landa i att man omedvetet och aningslöst för vidare gammal bolsjevikisk antisemitism så kanske man får sig en tankeställare. Vad är det för idé jag har gjort mig själv ett redskap för, vilken idé är det som har mig? Varför, av alla jordens folk, har jag gjort det till ett överordnat mål att ”krossa” just den judiska nationella strävan?
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
