Har högern och vänstern bytt plats i politiken? Det vore fel att påstå. Men något har ändå hänt som komplicerar den gamla bilden av att politikens huvudkonflikt i dag står mellan arbete och kapital, kollektiv och individ eller jämlikhet och frihet.
Framväxten av en högerpopulistisk, "alternativhöger" eller socialkonservativ politisk rörelse i västvärlden har förändrat hela den politiska spelplanen. Inte minst har högerpopulismen berövat vänstern dess tidigare monopol att framföra system- och maktkritik, att så att säga ”slå underifrån”.
När jag skriver ”vänstern” menar jag i första hand den intellektuella vänstern – den vänster som hör hemma i socialdemokratins vänsterflygel och längre vänsterut. Den som framför allt syns i den mediala och akademiska debatten.
Den intellektuella vänstern är troligen den grupp som har haft svårast att hantera förändringen. De har varit vana vid att se motståndaren som någon som försvarar etablerade intressen. Systemkritiken från högerkonservativt håll har därför avfärdats som falsk, ondskefull eller ren galenskap.
Det är måhända en förståelig reaktion. I vissa fall är den korrekt. Men den är också allt för enkel. I det senaste avsnittet av samhällspodden, Stormens utveckling (21/12), diskuteras denna utmaning utifrån Naomi Kleins nyligen släppta bok ”Doppelganger – a trip into the Mirror World” från 2023.
Klein var en av de ledande kapitalism- och globaliseringskritikerna runt millennieskiftet, känd för böcker som ”No Logo” och ”Chockdoktrinen”. Hon var något av en vänsterikon inom antiglobaliseringsrörelsen, som i sina böcker försökte demaskera maktförhållandena i den värld vi lever i för en bredare publik.
I Doppelganger tar hon upp det till synes kuriösa faktum att hon på senare år allt oftare blandats ihop med en annan kvinna – Naomi Wolf – före detta akademisk feminist som bytt sida till alternativhögern och nu rör sig i samma kretsar som Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon och den före detta Fox News-stjärnan Tucker Carlson.
Förväxlingen handlar inte bara om att Klein och Wolf råkar ha samma förnamn och är ganska lika varandra till utseendet. Klein konstaterar att alternativhögern på ytan ofta intar samma roll som hennes egen vänsterrörelse gjorde tidigare, med kritik mot makteliten, globaliseringen och de stora mediernas världsbild. Detta samtidigt som stora delar av dagens vänster i stället framstår som systemförsvarare.
Klein vill för allt i världen inte hävda att alternativhögern är en värdig arvtagare till vänstern. Själv står hon fast vid den senare och hävdar att där vänstern genom åren presenterat genomtänkt samhällskritik, baserat på strukturella maktanalyser, presenterar alternativhögern mest konspirationsteorier, faktaförnekelse och hets mot olika grupper. Samtidigt erkänner hon att alternativhögern varit mer framgångsrik i att nå ut till bredare grupper. Vänstern kan ha gått i en fälla när den uppfattas som försvarare av den rådande ordningen.
Det är lätt att hålla med Klein om det sistnämnda. Hon har också en poäng i att mycket av den systemkritik som ”produceras” från alternativhögerhåll inte håller måttet för närmare granskning
Men även om formerna för samhällskritiken må skilja sig väsentligt mellan den intellektuella vänstern och den mer oborstade alternativhögern så är likheterna i tankesätt djupare än de flesta av dess anhängare vill inse.
Vänstern har i årtionden hållit sig med förklaringsmodeller som inte går att motbevisa (falsifiera). Kapitalismen har pekats ut som den övergripande förklaringen till i stort sett allt ont. Det må vara snäppet mer seriöst än tala om konspirationer i mörka rum, men skillnaden är inte så stor som man vill inbilla sig på vänsterkanten. Bägge sidor föreställer sig nämligen att det finns en övergripande förklaring till hur världen fungerar. I det ena fallet rör det sig om en strukturerande kraft – kapitalismen – i det andra en genomtänkt plan – konspirationen. Det är ingen oväsentlig skillnad. Men anspråket på att ha insett hur världen egentligen fungerar, bakom den officiella fasaden, är väldigt lika.
Naturligtvis går det att på ett seriöst sätt kritisera kapitalismens avigsidor. Trots sina stora förtjänster har vårt ekonomiska system också påtagliga negativa effekter. Men seriös kritik utmärks av att den är konkret och avgränsad, i enlighet med vanlig tråkig forskningsmetodik. När kapitalismen förklarar allt har vi rört oss bort från vetenskapen.
Mycket av det som vänsterintellektuella skyller på kapitalismen är i själva verket uttryck för människans villkor under moderniteten – byråkrati, svåröverblickbarhet, rotlöshet, maktkoncentration, teknisk rovdrift. Det är ett skäl till att realsocialismen aldrig fungerat i praktiken, utan tvärtom bara skapat ännu värre levnadsvillkor.
Den intellektuella strävan efter en helhetsförklaring är besläktad med den socialistiska politiska utopin om att återföra människan till ett förlorat harmonitillstånd, men under moderna förhållanden.
Det betyder inte att alla reformer för att göra samhället bättre är meningslösa. Socialdemokraterna kom tidigt underfund med måste en sådan politik måste utgå från konkret och avgränsad problemlösning, precis som den seriösa vetenskapen. Den måste bygga underifrån och vara pragmatisk. Att Socialdemokraterna inte längre alltid lever upp till detta ideal är en annan historia. Men de skiljer sig i grunden från den renläriga socialistiska tron på en lösning ovanifrån, som en intellektuell elit lagt fram.
Den svenske statsvetarnestorn Herbert Tingsten konstaterade redan i slutet av 1950-talet att svensk politik efter kriget karaktäriserades av ”avideologisering” och hade blivit en slags teknisk förvaltning av samhället. 1968-rörelsen var en reaktion mot just detta som aldrig blev partipolitisk, däremot inte ett bevis på att Tingsten hade fel.
Ideologier kan sägas sträva efter att förklara allt i samhället på ett förenklat och schematiskt sätt. De är motsatsen till den skepsis mot förutfattade meningar som utmärker empirisk vetenskap.
Det som förenar den intellektuella vänstern och alternativhögern är att de bägge är genomideologiserade rörelser som menar sig ha sett igenom det rådande samhället i grunden. Denna likhet är viktigare än skillnaderna. Politiken blir en livsåskådning. Av den anledningen tenderar de bägge också att skapa subkulturer. Det är nämligen känslan av att tillhöra en grupp som förstått hur samhället "egentligen" fungerar, i kombination med en föreställning om den egna sidans moraliska rättfärdighet, som utgör kärnan i en starkt ideologisk miljö.
1968-rörelsens framgångsfaktor var inte antalet akademiska avhandlingar som dess anhängare kom att skriva utan det sammanhang av politiska diskussioner, fester, musik och alternativa identitetsmarkörer – det vill säga känsla av mening – som rörelsen kunde åstadkomma. Det är också nyckeln till högerpopulismens framgångar, även om formerna ser helt annorlunda ut och i hög grad är anpassade till internet-eran. Därför har dessa grupper också sin starkaste identitet utanför den formella, parlamentariska partibyråkratin.
Religiösa rörelser har alltid vänt sig emot det rådande samhället. Det gäller även för de pseudoreligiösa moderna världsförklaringarna. Marxismen gav en känsla av att förstå hur världen fungerar, vilka som var onda och goda och vad som behöver göras. Men det gör även konspirationsteorier om att ett litet antal elitpersoner planerade covidpandemin och genomförde vaccinationer och nedstängningar för att kontrollera befolkningen. Graden av akademisk finess är inte den avgörande faktorn. Det är i stället det socialpsykologiska behovet.
Det finns ett antal enskilda individer, som likt Kleins dubbelgångare Naomi Wolf eller vår egen Jan Myrdal, rört sig från det ena lägret till det andra. Men i huvudsak vänder sig vänstern och alternativhögern i dag till helt olika samhällsgrupper, som dock har det gemensamt att de inte identifierar sig själva med vad de uppfattar som den rådande ordningen.
Naturligtvis handlar politik inte bara om psykologiska behov. Faktiska missgrepp i hur samhället styrts och styrs spelade roll både för framväxten av en radikal vänster och senare en radikal höger. Samhällskritikern som figur befinner sig dessutom i någon mening alltid "utanför", även den rationellt motiverade. Men politik handlar inte bara om förnuft, utan också om psykologi i högre grad än vi vill erkänna.
Samhällets makthavare – mitten – bör inte bara se kritiken från ytterkanterna som ett tecken att de dragit i fel spak i "samhällsmaskinen". De bör också fundera över varför radikalismen i vissa tider växer sig stark. En ledtråd är nog att många människor har existentiella behov av att bemästra världen som i dag inte hittar andra utlopp än politiken.
