Det svenska försvaret har hög förmåga men en alldeles för liten numerär. Så kan det kärva budskapet sammanfattas när DN nyligen intervjuade cheferna för de tre försvarsmaktsgrenarna.
Arméchefen Jonny Lindfors sa till exempel att den ryska invasionen av Ukraina slagit illusionen om att moderna krig är snabba precisionskrig i spillror. I stället har världen påmints om att volym spelar roll. Och då behövs det mer av allt: från strumpor till stridsvagnar. Marinchefen Ewa Skoog Haslum menade att det handlar om trovärdighet. Sverige har behållit sina förmågor men inte kvantiteten som ger robusthet och trovärdig uthållighet. Man kan inte skramla med något man inte har (DN 31/7).
Det är bra att cheferna för de tre vapengrenarna talar öppet om volymfrågan. Storlekens betydelse har annars länge ansetts ofin och inopportun att nämna i försvarsdebatten. Många minns säkert hur dåvarande ÖB Sverker Göranson fick löpa gatlopp efter att ha bedömt att insatsförsvarets organisation bara skulle hålla i en vecka om Sverige utsattes för ett anfall. Ingen påstod egentligen att han hade fel, men hans varning stämde inte med idealet om en försvarsmakt som var mindre men spetsigare.
Mellan 2004 och 2015 var svenskt försvar inställt på fredsbevarande insatser i begränsade konflikter långt borta. Krig i Europa sågs som osannolikt. Försvarsmaktens organisation sattes för att behålla förmågor och ha en volym tillräcklig för att bemanna dessa insatser.
Insatsförsvaret var aldrig tänkt att kunna verka i flera riktningar samtidigt, rotera förband mellan strid och vila, eller täcka upp förluster. Men ett krig i Sveriges närområde skulle förstås kräva allt detta.
Därför bör vi också vara medvetna om att insatsförsvaret fortfarande är utgångspunkten för det försvar vi har i dag. Det är i grunden samma pytteorganisation som bestämdes 2014. Den byggs ut, men i högst maklig takt. I år utbildas drygt 5000 värnpliktiga. Som jämförelse utbildas i Finland, som bara har 5,5 miljoner invånare, årligen fler än 25 000 värnpliktiga.
Talet om ett nationellt och uthålligt försvar som både kan avskräcka från angrepp och hjälpa andra är fortfarande bara en politisk ambition. Viktigt i sig, men ord allena ger inte vad försvarsgrenscheferna kallar ”body”.
För robusthet i det nationella försvaret krävs fler förband, med fler utbildade soldater och officerare, mer materiel i lager samt förstås mer övning och planering. Det kan låta som en jätteförändring men egentligen är det en återgång till ett normalläge. Ett militärt försvar kräver att många människor engageras. Per Albin Hansson lär ha sagt: ”Ett land som Sverige kan inte ha för många soldater”. Tittar man på kartan över det avlånga landet måste man åtminstone hålla med om att vi lätt skulle kunna stå med för få soldater, om det blev allvar. Därför kan försvarsdebatten inte bara handla om procent av BNP. Vi måste också våga tala volym.
LÄS MER: Vill ni inte betala för försvaret – säg det rakt ut
