Demonstranterna hade slagit läger utanför Svenskt Näringsliv, och utanför de svenska storbankernas alla huvudkontor i Stockholm. Polisen forslade bort dem, men som svampar ur jorden, återkom de, oförtröttligt. De stora institutionella kunderna bokade möten med sina investeringsrådgivare och fondförvaltare, uppenbart stressade: inte hade de väl några fonder som hade samröre med något av de 200 företagen på listan? Aktivisterna var skrupelfria och hängde ut alla som hade blodspengar på sina händer. Pride vägrade låta sitt varumärke solkas ner av sponsorer som indirekt var med och sponsrade folkmordet och svälten i Sudan.
Nej, det hände förstås aldrig. Men det kanske hade varit bra om Förenade Arabemiraten hade fått känna på att deras finansiering av den brutala milisen RSF i Sudan innebar någon form av kostnad för landet? Om investeringsviljan sjönk något och intresset från företag dalade? Om det blev lite svårare att få tag på det svenska järn och stål som behövs till alla spektakulära byggnader som smälls upp överallt? Någon form av stigmatisering från det internationella samfundet?
Sverige – svenska politiker, svenska banker, svenska investerare och sparare, svenska företag och svenska turister – saknar inte påtryckningsmöjligheter, med tanke på att Förenade Arabemiraten är Sveriges tredje största handelspartner i Mellanöstern och Nordafrika.
Världens största och allvarligaste katastrofområde ligger i det väldiga landet Sudan, ett område som inte är ett land så mycket som en myriad av etniciteter och konfliktlinjer. Men en konstant är den arabiska milisens folkrättsbrott mot den afrikanska befolkningen. På andra sidan i det återigen uppblossade inbördeskriget står regeringsstyrkorna under ledning av Abdel Fattah al-Burhan som sannerligen inte heller går fri från folkmordshistorik.
25 miljoner människor är i akut behov av mat och vatten. 10,5 miljoner är på flykt inom landet och i länder runtomkring. FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att finansieringsbehovet för deras insatser bara är uppfyllt till 23 procent. Dagens Nyheters Erik Esbjörnsson har varit i flyktinglägret på gränsen till Tchad, där människor får mindre än hälften av de nödvändiga kalorierna. Det är outhärdlig läsning. Han intervjuar kvinnor vars makar och söner mördats brutalt, som hoppat över döda kroppar och sett sina hem brännas ner medan de sprungit, som nu bor i tält och hyddor, på gränsen till svält. Barn som dör.
Situationen är på väg att utvecklas till den värsta svälten på 40 år.
Sudan ligger långt bort, både i mil och i kultur. De flesta av oss har inte varit i Sudan, har inga kopplingar till landet, och hyser inga särskilda föreställningar. Men Sudan är platsen där några av nervtrådarna i svensk inrikespolitik sammanstrålar i en grym smärtpunkt.
I våras skrev Adam Cwejman, här på ledarsidan, om den totala bristen på intresse och engagemang när människor mördas och svälter ihjäl i ett av Afrikas folkrikaste land. Han förklarade ointresset med att det inte finns någon tydlig kolonial dimension i konflikten. Det är i alla fall inte uppenbart att inbördeskriget beror på hur tidigare kolonialherrar har betett sig i området. Det finns inga västmakter som bombar, inga liberala demokratier som förser de stridande med vapen.
Man kan även tillägga att inga judar är inblandade. Det drar ner protestlusten väsentligt. Men likväl är det människoliv som släcks, nu allt snabbare. Det angår oss, det borde angå oss, trots att vi inte kan mobilisera engagemang längs kulturkrigets fronter.
Men katastrofen i Sudan belyser även en annan absurd del av svensk inrikespolitik, nämligen biståndsindustrin. Rapport efter rapport förklarar att uppföljningarna är bristfälliga och att vi vet mycket lite om effekterna av de 50 miljarder som vi pumpar ut biståndsmyndigheten och alla dess kontrollinstanser och rapportverkstäder, till organisationer och projekt över hela utvecklingsvärlden. På senaste tiden har Svenska Dagbladet avslöjat förra generalsekreterarens, socialdemokraten Carin Jämtins, bedrägliga beteende gentemot regeringen – och skattebetalarna.
Enprocentsmålet är lyckligtvis slopat men fortfarande är biståndsindustrin ett svart hål. Enormt många människor, inom och utanför myndigheten är beroende av biståndspengarna för sin försörjning.
Jag får SMS från UNHCR som ber om pengar för att kunna hjälpa människorna i Sudan. Jag har inget emot att med jämna mellanrum swisha några hundralappar till de mest katastrofdrabbade människorna i hela världen, naturligtvis har jag inte det. Men jag blir rasande när jag tänker på att endast en liten del av de 50 miljarderna i biståndsbudgeten går till humanitära biståndsinsatser. En desto större del går utgörs av så kallat utvecklingsbistånd, som syftar till att främja demokrati och jämställdhet, miljö och klimat, och ökad sysselsättning. Ni vet, de där projekten som vi vet så lite om. Hur mycket mer demokrati har det blivit i världen av de svenska biståndsinsatserna? Och hur ofta ökar korruptionen av införseln av svenska pengar?
Sverige är faktiskt en av de största finansiärerna av UNHCR, brukar det heta. Det är ju duktigt av oss. Men miljontals människor svälter i Jemen och nu i Sudan. Sverige kan inte ensamt avhjälpa världens svältkatastrofer, men vi skulle kunna göra otroligt mycket mer om vi nedmonterade stora delar av biståndskomplexet och styrde huvuddelen av pengarna till katastrofhjälp.
Det är så lite vi kan göra för att främja demokrati i länder som helt saknar demokratiska traditioner att luta sig mot. Men vi kan hindra att barn svälter ihjäl. Det borde vara biståndspolitikens huvudsakliga fokus.
Slutligen är katastrofen i Sudan en smärtsam påminnelse om det Afrika som befinner sig på samma längdgrader som Europa, men där levnadsvillkoren är så fruktansvärt annorlunda. Det är inte konstigt att människor söker sig bort från en kontinent som präglas av konflikter och fattigdom, och drömmer om en framtid i Europa. Men det är ingen lösning. Det är ingen lösning för Afrika att deras mest driftiga människor försvinner, och det finns ingen möjlighet för Europa att absorbera den oändliga mängd migranter som önskar sig hit. Ingen möjlighet.
Kombinationen av bistånd och utsugning är ett moraliskt haveri. Vi trålar längs Afrikas kuster och dumpar vårt klädavfall på deras soptippar, lite tillspetsat, samtidigt som vi allra nådigast delar ut pengar till projekt som vi tror kommer att hjälpa dem att bli mer som oss. Sedan håller vi en trång passage öppen som kallas ”asylrätten”, som gör att miljontals människor beger sig ut på en farlig resa mot Europa som, om den inte slutar i migrantläger eller med drunkningsdöd, ofta leder till svartarbete i något europeiskt skuggsamhälle – eller hemresan.
Det är inte rätt någonstans.
