Så fick Dan Eliasson lämna sin post som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Eliasson har som chef för Migrationsverket, Försäkringskassan, Polisen och nu senast MSB ofta fått kritik. Den numera internationellt uppmärksammade semesterresan till Las Palmas blev spiken i kistan för en lång karriär inom det statliga myndighetsväsendet. Under fredagseftermiddagen avslöjade DN dessutom att han varit på semester ytterligare en gång under hösten, även då till Kanarieöarna.
Men hans ansökan om att avsäga sig sitt uppdrag innebär inte att han måste söka ett nytt arbete. I stället flyttas han till den så kallade elefantkyrkogården på Regeringskansliet. Där hamnar generaldirektörer och landshövdingar som blivit fråntagna sina uppdrag, och där kan de stanna tills det avtalade förordnandet löpt ut. Med bibehållen lön. I Dan Eliassons fall uppgår den till över 160 000 kronor per månad. Han kommer alltså att få ytterligare 3,9 miljoner kronor i lön från staten, det vill säga skattebetalarna, innan hans uppdrag löper ut (Expressen 6/1).
Vad gör då petade myndighetstoppar när de flyttas till Regeringskansliet? Tanken är att de ska få ”andra uppgifter”. Men det är inte alltid regeringen har kreativitet nog att hitta på ett utredningsuppdrag.
Bland de som tvingats vara sysslolösa är Torsten Håkansta, tidigare generaldirektör på E-hälsomyndigheten och som slutade eftersom han inte ville flytta när myndigheten skulle omlokaliseras till Kalmar, och Ulla Sandborgh, tidigare generaldirektör på Svenska kraftnät, som fick gå efter brister i frågor om säkerhetsprövningar. Den förre gick sysslolös i 17 månader. Samtidigt fick han en lön på 106 000 kronor i månaden (Altinget 27/9 2019).
Varför ska skattebetalarna stå för höga löner till tjänstemän som sitter och rullar tummarna?
Systemet försvaras ofta med att generaldirektörer måste ha en viss anställningstrygghet. Ett annat argument är att systemet är nödvändigt för att generaldirektörerna ska kunna agera självständigt från politiken och inte känna sig hotade av att få sparken.
Men den farhågan kan besannas ändå. Försäkringskassans före detta generaldirektör Ann-Marie Begler, en erkänt duktig tjänsteman, fick packa ihop sina saker och lomma iväg till elefantkyrkogården. Varför är alltjämt oklart. Den förra socialministern Annika Strandhäll, som fick omfattande kritik för detta, uppgav inga tydliga skäl till att Begler fick gå.
Att tvingas gå på dagen utan ersättning är orimligt. Men att de petade statliga topptjänstemännen år ut och år in kan sitta och göra ingenting eller syssla med att göra ingenting, eller vad som i ärlighetens namn ofta är rena hittepå-uppgifter, är slöseri med skattemedel.
Det här måste stramas åt. Att betala ut ett avgångsvederlag på några månader är bättre än att flytta folk till elefantkyrkogården. Vetskapen om att man som hög tjänsteman kommer att få lön utbetald även om man av något skäl måste sluta i förtid är ingen bra förutsättning för att skapa en sund myndighetskultur.
En person som varit generaldirektör på en myndighet kommer troligen inte ha svårt att hitta ett annat jobb. Har man gravt misskött sitt uppdrag och därmed har ett dåligt rykte kan det givetvis bli svårare. Men så är det för alla.
