Det är lätt att bli pessimistisk om man följer det globala politiska arbetet med att få ned utsläppen av växthusgaser. Det går visserligen framåt, men långsamt. Det varmare klimatet är en global fråga som kräver globala lösningar. Att beskatta utsläppen av växthusgaser och främja ny miljövänlig teknik, på en så internationell nivå som möjligt, är de överlägset mest effektiva metoderna.
Faktum är att världen börjar så sakteliga röra sig bort från beroendet av klimatskadliga fossila bränslen som kol och olja, trots politikens tröghet. Förvisso inte tillräckligt snabbt för att nå det så kallade 1,5-gradersmålet jämfört med förindustriell temperatur – även om det fortfarande är teoretiskt möjligt.
Möjligheterna att nå 2-gradersmålet är dock betydligt bättre. För omställningen globalt till icke-fossila bränslen har tagit fart på riktigt. En viktig anledning till det är att både säkerhetspolitiken, ekonomin och teknikutvecklingen driver på omställningen vid sidan av de miljöpolitiska ambitionerna att minska utsläppen. Efterfrågan på olja och gas väntas sluta växa redan inom ett par år, trots den globala ekonomiska tillväxten, då alternativa energislag står för 80 procent av alla nyinvesteringar.
Rysslands invasion av Ukraina visade tydligt för västvärlden att beroende av gas- och oljeimport är en säkerhetspolitisk risk. Något man förstås vetat länge i teorin, men som så ofta krävs det en konkret händelse för att sådana insikter ska leda till beslut om dyra investeringar för att komma bort från dem. Hamas attack mot Israel och det efterföljande Gazakriget har i sin tur påmint världen om Mellanösterns instabilitet och riskerna som finns kopplade till oljeproduktionen där.
Av ännu större betydelse är emellertid de strukturella faktorerna i världsekonomin och teknikutvecklingen. Kina har kommit så långt i sin ekonomiska utveckling att de största investeringarna i produktion och infrastruktur redan har gjorts. Jätten i öst håller på att ställa om till en modern digitaliserad konsumtionsekonomi. Det innebär att landets behov av kol och olja inte kommer öka i samma takt som tidigare (Kina har tidigare stått för två tredjedelar av ny efterfrågan på olja).
Kina storsatsar dessutom stort på solenergi, bland annat för att göra sig mindre beroende av oljeimport, och står i dag för hälften av världens produktion av solenergiteknik. Solenergin är det energislag som väntas utvecklas mest de kommande åren då tekniken både för batterier och energilagring går framåt.
Solkraft väntas stå för hela 40 procent av alla energiinvesteringar globalt fram till 2030, enligt Internationella Energimyndigheten (IEA, som sorterar under OECD). Det är lika mycket som investeringarna i kärnkraft, vindkraft och andra förnybara energikällor tillsammans och dubbelt så mycket som investeringarna i icke-förnybara energikällor. Andelen elbilar har flerdubblats på bara några år, en utveckling som väntas fortsätta i snabb takt, och med dem minskar oljeberoendet.
OECD-organet menar att solenergins potential egentligen är ännu större än så. Solenergin kan komma att revolutionera världens energiproduktion. Problemet är att den är ojämnt spridd. De tekniska förutsättningarna att lagra och transportera energi har inte nått sin möjliga potential men tar steg framåt. Men det krävs även politiska förutsättningar. Både för handel med energi och för handel med den nya tekniken. Här kan säkerhetspolitiken snarare bli ett hinder. Västvärlden har goda skäl att inte göra sig tekniskt beroende av Kina samtidigt som världen globalt måste samarbeta kring den nya miljötekniken även i en situation av ökade spänningar. Säkerhetspolitik och miljöarbete måste fås att samspela.
Sverige har möjlighet att bygga ut sin solkraft mer än idag. Vi har en betydligt lägre andel solkraft än många andra EU-länder. Skälet är delvis att vi har färre soltimmar i stora delar av landet på vintern när elen behövs som mest. Då kan även snön vara ett problem. Med förbättrad lagringsteknik kan dock solkraften komma att bli ett starkare alternativ även här. Den globala utvecklingen av solenergi talar för att skalfördelar och teknikutveckling kan gå snabbare för detta energislag än för vindkraften.
Men precis som med vindkraften så måste också solenergin anpassas till lokala förhållanden. Sverige har – jämfört med Tyskland och Spanien som storsatsar på solenergi – inte så stora områden med låga naturvärden. I synnerhet i södra Sverige, där solkraften fungerar som bäst, riskerar den att förfula det omgivande landskapet. Solcellsparker är inhägnade och tar stor plats. De blir i praktiken en industriyta som inte bör placeras var som helst. På samma sätt finns det stor potential för solceller i städerna, men också där goda skäl att inte placera dem på platser där de kommer i konflikt med kultur- och livsmiljövärden.
Teknikutvecklingen ger med andra ord anledning till viss optimism i klimatfrågan, även om vi under vår livstid kommer få uppleva mer återkommande extremväder och andra negativa effekter av uppvärmningen. Utmaningen för politiken är inte bara att driva på utfasningen av kol och olja utan att skapa förutsättningar för handel med den nya renare energin så att ländernas olika komparativa fördelar kan utnyttjas maximalt och konflikten med människors livsmiljö minimeras.
