Österrikiska frihetspartiet (FPÖ) är valets stora segrare efter helgens val i Österrike. Med nästan 30 procent av rösterna blir FPÖ landets största parti. Frihetspartiet har alltid hävdat sig vara ett nationalliberalt parti, men det har ända sedan partiet grundades på 1950-talet anklagats för högerextrema böjelser.
Det var framför allt under Jörg Haiders långa ledarskap (1986-2000) som partiet blev en maktfaktor i österrikisk politik och tydligt högerpopulistiskt. 1999 förde Haider sitt parti in i regeringen tillsammans med de konservativa, vilket fick övriga EU-länder att i panik bojkotta Österrikes regering, ett tilltag som dock bara stärkte FPÖ på hemmaplan.
Då – för 25 år sedan – gjordes i allmänhet ingen skillnad på högerpopulism och högerextremism. Att Österrike, till skillnad från Tyskland, inte riktigt gjort upp med sin historia bidrog också till reaktionerna.
I dag får högerpopulismen sägas vara en normaliserad politisk gruppering, åtminstone i den meningen att den lockar stora väljarskaror och har regeringsinflytande i ett flertal länder. Partier på den så kallade yttersta högerkanten har i dag en fjärdedel av platserna i Europaparlamentet. De enas i ett motstånd mot de senaste decenniernas invandringspolitik, men även i en allmänt kulturkonservativ hållning.
Men det finns även viktiga skillnader inom denna kategori partier. Graden av radikalitet i motståndet mot rådande ordning i väst varierar. Det gör även synen på Ryssland. FPÖ tillhör de Rysslandsvänliga, eller åtminstone ”Rysslandsförstående” partierna. Detsamma gäller för övrigt för tyska Alternative für Deutschland (AfD) som under september kammade hem runt 30 procent av rösterna i de tre östliga delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg.
Till bilden hör att Österrikes grannländer, Ungern och Slovakien, leds av Rysslandsvänliga regeringar. Ungerns Viktor Orbán är Putins närmsta vän i EU-kretsen. Han är också förebild för många högerpopulister runt om i Europa.
Österrikiska frihetspartiets framgångar betyder inte nödvändigtvis att partiet kommer i regeringsställning. Österrike har en tradition av pragmatiskt samarbete över blockgränserna, så de traditionellt konservativa kan mycket väl komma att samarbeta med liberaler och socialdemokrater i stället. Däremot lär FPÖ:s framgångar påverka landets inställning till Ukrainakonflikten oavsett. Detsamma har redan skett i Tyskland, där den socialdemokratiskt ledda regeringen fångat upp signalen från väljarna.
Från svensk horisont kan den här inställningen till Ryssland förefalla svårförklarad. Men den har dels sin grund i att Centraleuropa drabbats hårdare av de avbrutna handelsförbindelserna med Ryssland – högre energipriser – dels en klangbotten i historiska och kulturella omständigheter, och dels en ideologisk koppling.
Det handlar inte om någon nostalgi för den kommunistiska historien. Men till skillnad från i Norden, Baltikum och Polen har Ryssland inte betraktats som ett direkt hot eller arvfiende. De antiliberala ideologiska strömningar som Vladimir Putin försökt spela på under senare år har också ett starkare gensvar i centrala Europa där liberalismen historiskt varit svagare.
Invandringsfrågan gjorde högerpopulismen stark i Europa. Där har också de etablerade partierna anpassat sig och står idag för en betydligt striktare hållning. Mycket talar för att den hållningen kommer bli permanent. I synen på EU och utrikespolitiken generellt finns dock viktiga skiljelinjer kvar. De hänger ytterst samman med värderingar och intressen.
Valet i USA i november kommer få en avgörande betydelse även för Europa. En Trump-seger lär snabba på fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, som då i högre grad kommer ske på Rysslands villkor. Men en Trump-seger skulle även tvinga Europa att visa korten. Hur mycket är man egentligen beredda att göra i Paris, Berlin och Rom för att hjälpa Ukraina när det verkligen gäller? Höstens centraleuropeiska valvindar ger en indikation om att svaret kanske inte är så uppmuntrande för Kiev.
Det är det knappast för andra europeiska småstater heller. En försvagning av den säkerhetspolitiska ordningen som EU och USA gemensamt står bakom kommer få långtgående konsekvenser. Vad som händer i utrikespolitiken får ofta förr eller senare stor påverkan även på inrikespolitik och idéströmningar.
