Barnläkaren Mats Reimer är i sin krönika kritisk mot att vården ska ställa frågor om våldsutsatthet. Vi känner oss därför nödgade att förtydliga hur vi i Västra Götalandsregionen arbetar mot våld i nära relationer.
VGR:s och Kompetenscentrum om våld i nära relationers (VKV) arbete mot våld i nära relationer baseras på internationell, nationell och regional forskning. Arbetet utgår från internationella och nationella politiskt beslutade styrdokument. Barnkonventionen är svensk lag. Alla barn har därmed en laglig rätt att skyddas mot alla former av våld. Barn ska få uttrycka sina upplevelser och tankar, på sätt som är anpassade till barnets behov och mognad. Det är straffbart att låta barn bevittna våld mellan närstående.
VKV utarbetar tillsammans med verksamheter inom hälso- och sjukvården rutiner för vilka patienter som ska tillfrågas och när och hur frågor ska ställas. Våldsutsatthet kan vara orsak till flera medicinska tillstånd, inte bara psykiatriska och psykosomatiska som krönikören tillstår.
Det är inte sällan de får en rad andra diagnoser innan den bakomliggande orsaken i form av våldsutsatthet, identifieras. Inom vårdcentraler har VKV samarbetat med en grupp läkare för att identifiera vilka patienter som ska tillfrågas. Oftast är detta naturligtvis inte samtliga patienter som söker, utan ett kliniskt välmotiverat urval.
Vilket stöd som behövs för ett våldsutsatt barn eller vuxen, eller en vuxen som utövar våld, är individuellt. Inom VGR har vi verksamheter som erbjuder stöd och evidensbaserad behandling till vuxna och barn med våldserfarenheter. Dessa verksamheter kan vårdpersonal remittera vidare till.
Genom att tidigt identifiera barn och vuxna patienter med våldserfarenheter undviks onödigt mänskligt lidande. Såväl individ som samhälle sparar stora resurser. Folkvalda politiker, kunskapscentrum och medarbetare i vården, ser det som viktigt, ibland bokstavligen livsviktigt, att ställa frågor om våldsutsatthet. Barnhälsovården är rimligen inget undantag.
Carina Örgård
Gruppledare Vänsterpartiet
Carina Eliason
Områdeschef Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer
***
Slutreplik från Mats Reimer:
I sin replik till min krönika 19/7 hittar Carina Örgård och Carina Eliason inte några faktafel att invända emot. Örgård är initiativtagare till beslutet som regionfullmäktige fattat och Eliason förestår den enhet inom regionen som skall verkställa ordern att ”all hälso- och sjukvårdspersonal i Västra Götalandsregionen som gör hälso- och sjukvårdsbedömningar i mötet med patienter, ska ställa rutinmässiga frågor om våld”.
Det är självklart att vårdpersonal ställer känsliga frågor när det är medicinskt motiverat. Däremot är det orimligt att politiken bestämt att vi rutinmässigt skall fråga om våld vid varje vårdkontakt oavsett vad familjen söker för. Och vi förväntas då skicka ut föräldrarna, för att sedan fråga ut deras barn i enrum, från fyra års ålder.
Detta är både ogenomtänkt och praktiskt ogenomförbart. Dessutom har den bästa forskningen på området (randomiserade kontrollerade studier) inte kunnat visa att sådan screening leder till något gott för patienterna.
SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, analyserade 2019 screening för våld i nära relationer. Det fanns några få studier som frågat kvinnor om våld, och slutsatsen från SBU blev att ”screening kan upptäcka våld hemma – men oklart om bra hjälp finns”.
Vad gäller screening av barn publicerades 2022 en sammanställning av forskningen som visade att screening förmodligen kan hitta fler barn som är utsatta på olika sätt, som sedan hänvisas till exempelvis sociala myndigheter. Däremot är det inte visat att familjerna därmed får hjälp eller att screeningen lett till bättre mental hälsa för vare sig föräldrar eller barn.
Det är inte rimligt införa tidskrävande screening genom politiska beslut på regional nivå när det inte finns evidens för att detta är till påtaglig nytta, är kostnadseffektivt och inte ger biverkningar. Tills sådana bevis finns bör man avstå från rutinmässiga frågor om våld. Det skall vara Socialstyrelsen som väger för- och nackdelar med screening, inte lokala politiker.
Mats Reimer, barnläkare