Låna upp till 50 000 kronor utan säkerhet, det är bara skicka ett sms, när som helst dygnet runt. I åratal har svenskarna lockats med snabba, billiga och enkla konsumtionslån – till skyhöga räntor. Den här typen av lån är på många sätt tveksamma. De som lockas att ta dem är ofta de som har svårast att betala igen dem – och därmed löper störst risk att hamna i en skuldfälla. Oseriösa företag har gjort det till sin affärsidé att sätta folk i skuld.
En person med stabil ekonomi kommer inte på tanken att ta ett lån på upp till 40 procents ränta. Lånehajarna vänder sig till dem som antingen har ett desperat behov av pengar eller är helt tanklösa kring sin ekonomi, ofta ungdomar eller vuxna med andra problem och utmaningar i sitt liv. Företagen kan lita på att de i slutänden får hjälp av staten – det vill säga Kronofogden – att driva in skulderna, om det så ska ta en livstid.
Bara under årets första åtta månader har det kommit in 670 000 ansökningar om betalningsföreläggande till Kronofogden – en ökning med 11 procent sedan förra året (DN 31/8). Faktum är att den här skuldsättningen ökat kontinuerligt. På tio år har den fördubblats.
Konsumtionslån, även kallade Blancolån då de inte kräver säkerhet, står visserligen bara för fem procent av den totala belåningen men är ändå ett betydande problem då de slår mot utsatta hushåll och låginkomsttagare.
Därför är det välkommet att regeringen planerar att dra åt tumskruvarna på snabblåneföretagen. Ränteavdragen för lån utan säkerhet kommer fasas ut under en tvåårsperiod. Regeringen halverar också taket för hur höga räntor som kan tas ut på lån av det här slaget samt inför ett avgiftstak så att det inte ska gå att trixa sig runt de nya bestämmelserna.
Det här är rimlig socialpolitik och det är svårbegripligt att inte den tidigare socialdemokratiska regeringen tagit tag i frågan. Lånehajar och ockrare har historiskt varit arbetarklassens gissel. Skuldsättning för konsumtion fungerar i praktiken som en omfördelning från fattiga till rika. Insikten att den som är satt i skuld inte är fri, för att citera tidigare statsministern Göran Persson, gick djupt i arbetarrörelsen.
Det berömda citatet har djupa rötter i kristendomen, men är förstås lite av en förenkling. Att låna för att investera är en grundbult i modern kapitalism och företagsamhet. Men det är som sagt något annat än att låna för att konsumera. Den som lånar för att investera tar visserligen en risk, men räknar med att gå med vinst i slutänden. I bästa fall rör det sig om verkliga, produktiva investeringar som gynnar samhället och inte bara spekulation i stigande priser på fastigheter, mark och aktier.
I aktiemarknadens fall är bilden dubbel, aktiekurserna ska långsiktigt korrespondera med värden i den verkliga produktionen, men utrymmet för spekulation är samtidigt stort. Att regeringen till sist valde att inte ta bort ränteavdragen på belåning av aktier får anses rimligt utifrån syftet – att förhindra människor från att hamna i skuldfällor. De flesta som belånar aktieköp är förmögna och aktier är i de flesta fall en lika god säkerhet som fastigheter och kapitalvaror. Det är ingen grupp som behöver skyddas från överbelåning.
Ur ett bredare perspektiv kan man dock ifrågasätta att staten ger ränteavdrag oavsett om det rör sig om lån med säkerhet eller inte. Är det verkligen statens uppgift att underlätta ökad belåning? Svaret på den frågan beror i hög grad på om man ser möjligheten att låna som något i huvudsak positivt eller negativt. Belåning riskerar som sagt att driva människor med dålig ekonomi i en skuldfälla där de får betala en stor del av sina inkomster till utlånare. Men belåning används även av rika människor och företag för att göra vinst och bli ännu rikare. Den stora allmänheten befinner sig mitt emellan dessa positioner. De kan så att säga samtidigt tyngas av ränteutgifter och dra fördel av stigande priser på bostäder.
Mycket talar dock för att svenska folket som helhet skulle tjäna på mindre skuldsättning och lägre bostadspriser. Svenskarna som folk är de tredje mest skuldsatta i EU, efter invånarna i Danmark och Luxemburg som är påtagligt rikare och mer urbana.
Ekonomer brukar snarast vara positiva till krediter. Men allt är inte ekonomisk teori. Kreditsamhället gör något med människor. Hög skuldsättning går hand i hand med en konsumtionskultur där medborgarna konsumerar i stället för att spara, kort sagt där invånarna tänker mer på dagen än morgondagen och tar mindre personligt ansvar. I Sveriges fall samverkar detta med att invånarna gör sig beroende av staten som förväntas gå in och rädda människor från konsekvenserna.
I stora delar av Europa är det i stället norm att man sparar ihop till sitt boende – annars hyr man – och att man mättar munnen efter matsäcken i sin vardagskonsumtion.
Höga privata skulder hos allmänheten innebär en risk både för individen och samhället. Individen kan plötsligt få se hela sin ekonomi krympa ihop ordentligt om hon sitter på mångmiljonlån när inflationen slår till och räntan vänder uppåt. Något många fått erfara efter 2022.
I värsta fall kan det leda till att människor tvingas från hus och hem och blir permanent skuldsatta. För samhället innebär det förstås en direkt risk att ekonomiska kriser förvärras. Men det bygger också in en inställning att staten ska komma till undsättning när det går riktigt illa. Ett samhälle som vill ha ansvarstagande medborgare bör helt enkelt hålla nere skuldsättningen – även om det skulle innebära att hjulen snurrar lite långsammare.
