Det har uttryckts förvåning över att vänstern tog hem segern i det franska parlamentsvalet. Egentligen var det inte så överraskande, utan i linje med vad ledarsidan förutspådde för två veckor sedan.
Strax efter att president Emmanuel Macron utlyste nyval i början av juni gick vänsterpartierna samman i en koalition som sammantaget hade högre opinionsstöd än Macrons regeringsparti. Vänstern och Macronmitten inledde också en valtaktisk samverkan – genom att låta bli att utmana varandra i andra valomgången, där landets tre stora partigrupper ställdes mot varandra. Det räckte alltså för vänstern och mitten att tillsammans bli större än Le Pens och Bardellas Nationell Samling i de omstridda valkretsarna.
Nationell Samling lyckades ändå skrapa ihop 142 mandat (av totalt 577) – valkretsar där man alltså kunde bli störst trots att motståndarna gått samman. Det räckte till att bli tredje största parti i parlamentet och är det bästa valresultat NS lyckats få. I procent räknat blev NS överlägset största parti med 37 procent av rösterna i andra omgången. Macrons mittenrörelse och Vänsteralliansen fick tillsammans ungefär en fjärdedel av rösterna vardera, med ett litet övertag för vänstern i procent räknat.
Det franska valsystemet gynnar koalitionsbyggande och det blev tydligt i valet att även om Nationell Samling växt till landets största parti kvarstår partiets politiska isolering som dess största hinder för att nå makten på kort sikt. Den traditionella borgerligheten – främst representerad av partiet Republikanerna – är inte bara internt splittrad i sin syn på NS, den är dessutom nästan obetydlig som politisk kraft.
För Frankrikes del är det nya politiska landskapet dåliga nyheter. Macrons mittenparti kan i en svensk kontext närmast jämföras med Annie Lööfs centerparti – medan vänsterkoalitionen kan beskrivas som vänsterpopulistisk med ett betydande inslag av extremvänster. I ekonomiska frågor står vänstern och presidentens parti för rakt motsatta linjer, vilket bäddar för stora problem att regera landet framöver.
Frankrikes ekonomi är redan i dåligt skick, inte minst på grund av ett stort budgetunderskott. Vänstern kommer därför ha svårt att leverera på sina vallöften om stora statliga satsningar, med mindre än att de genomdriver stora skattehöjningar vilket den franska mitten (som ekonomiskt står till höger) inte lär acceptera.
Nationell Samling lär därför kunna bida sin tid till de kombinerade president- och parlamentsvalen 2027. Mycket talar för att vänstern-mitten då regerat sönder sig och NS kommer att ha stärkts ytterligare. Möjligen kan även den traditionella borgerligheten ha fått nytt liv. Valet om tre år blir avgörande.
Att NS, med rötter i högerextremismen, i praktiken blivit Frankrikes stora högeroppositionsparti är följden av politiska missgrepp men samtidigt illavarslande för landet. Visserligen har NS rent sakpolitiskt skalat bort nästan all extremism. Men partiet har en helt annan partikultur än den traditionella borgerligheten. Det är oerfaret av att ta ansvar, svajigt i utrikespolitiken, och revanschistiskt i förhållande till den franska eliten.
Vid en kommande valvinst för partiet skulle konfliktnivån i det franska samhället bli hög. Det finns en överhängande risk att våldsvänstern skulle kunna ta till gatorna och därmed ge en NS-regering alla förevändningar den behöver för att införa ett mer auktoritärt styre.
Låt oss sätta in den franska politikens dilemma i ett större perspektiv. Den politiska utvecklingen i Frankrike är egentligen bara en del av ett större mönster i hela västvärlden. Delvis välgrundat missnöje med de etablerade partierna har skapat en kraftig högerpopulistisk våg som på olika sätt skakar om det politiska landskapet.
Denna politiska oreda är det nya normala. Högerpopulismen, eller nationalkonservatismen om man så vill, kommer inte att försvinna. Rörelsen är ett symptom på samhällsförändringar, där invandring, normförändringar och globalisering spelar stor roll. Graden av extremism hos dessa partier varierar dessutom mellan olika länder och över tid. På det sättet liknar situationen i dag den där de socialistiska partierna för hundra år sedan tog plats i parlamentet och bröt upp den gamla motsättningen mellan liberaler och konservativa. Dåtidens socialister var i varierande grad radikaler, och flera uttalat kritiska till demokratin, ändå var det den reformvänliga socialismen i form av socialdemokratin som segrade i väst.
Dagens högerpopulistiska rörelser jämförs dock oftare med mellankrigstidens fascism – av naturliga skäl eftersom det finns vissa ideologiska beröringspunkter, såsom synen på folket som en enhet, liksom benägenheten att sätta gruppidentitet framför ideologi. Den väsentliga skillnaden är dock att fascismen, liksom kommunismen, var betydligt mer militant, radikal och uttalat demokratifientlig. Mellankrigstidens anti-liberala rörelser var i hög grad en produkt av första världskrigets militarism.
Dagens högerpopulistiska partier är något annat. De kan i princip integreras i det demokratiska systemet. Men det förutsätter de visar ett minimum av respekt för sina politiska motståndare – vilket även måste gälla omvänt. Polariseringen hotar annars sätta demokratin ur spel. Det är en öppen fråga hur det kommer sluta.
Ur ett demokratiskt perspektiv är detta kärnan. Kan de politiska krafterna i ett land växla vid makten utan att det uppstår våldsamheter eller att de som tagit makten börjar förfölja de tidigare makthavarna i oppositionen?
Här blir maktdelningen central. I ett land som USA ligger den i landets själva federala struktur med maktdelning mellan president och kongress. Trots den kraftiga politiska polariseringen som tvåpartisystemet där ger upphov till har institutionerna hittills stått emot alla försök att samla makten i en hand och överlevt Donald Trump som president.
I Sverige ligger maktdelningen snarare i vårt proportionella valsystem där ett stort antal partier tvingas samarbeta i en vinnande koalition – i dag manifesterat i Tidösamarbetet. Man kan säga att den svenska konstitutionen driver fram sådana samarbeten med syftet att nya radikala krafter – läs Sverigedemokraterna – ska integreras i det politiska systemet och med tiden slipa bort sina kanter.
Frankrikes statsskick är en slags kombination av det anglosaxiska tvåpartisystemet och det svenska mångpartisystemet. Därför kan det franska valsystemet upplevas som krångligt. Systemet tenderar också att skapa stora motsättningar då nya politiska krafter inte lätt integreras i de gamla. Detta har man visserligen gemensamt med USA, men Frankrike är inte någon federation och maktdelningen är inte lika robust.
Frankrike har dessutom en turbulent historia av återkommande revolutioner och politiska sammanbrott under de senaste 200 åren som får både USA och Sverige att framstå som under av politisk stabilitet. Så sent som i början av 1960-talet utsattes landet för en militärkupp i efterdyningarna av Algeriets självständighetskamp (Algeriet var då formellt en del av Frankrike med en stor franskättad befolkning). President de Gaulle svarade med att införa tillfällig diktatur, en möjlighet han fått genom den nyss inrättade femte republiken.
Frankrike är troligen det land i Västeuropa som ligger närmast en riktig kris för demokratin. Skälet är just att de högerradikala eller den ”nya högern” inte har kunnat integreras i det politiska systemet och att landet därför lätt skulle kastas in i våldsamheter vid ett maktskifte.
Det bästa för Frankrike vore därför att den gamla borgerligheten kunde resa sig efter att Macron lämnar scenen om tre år. En borgerlighet som är stark nog att hålla emot Nationell Samlings revanschism, men som samtidigt är beredd att samarbeta med NS – vilket Republikanernas partiledare, Eric Ciotti, öppnat för i ett för partiet kontroversiellt ställningstagande – skulle troligen vara det enda som kan få Frankrikes politiska system att fungera igen genom att stegvis minska det politiska tryck som byggts upp under lång tid i landet. Fram till 2027 lär dock motsättningarna och det politiska kaoset bara fortsätta.
