Det rödgröna styret i Göteborg vill att staden bojkottar varor från Israel. Det meddelades i går. I mixen har man slängt med Ryssland och Marocko för att göra det mindre uppenbart att förslaget handlar om att stryka en Israelkritisk opinion medhårs. Förslaget ska behandlas av Inköps- och upphandlingsnämnden under torsdagen och väntas gå igenom då en majoritet av ledamöterna i nämnden tillhör de rödgröna (trots att de inte har majoritet i fullmäktige).
Det finns mycket att säga om detta. Inte minst om det uppenbara hyckleriet. Valet av tidpunkt för förslaget – årsdagen av kriget 1948 mellan det nygrundade Israel och dess grannar – är knappast en slump, samtidigt som man låtsas att det inte har specifikt med Israel att göra. Men varför föreslå bojkott av ryska varor först nu, mer än två år efter invasionen av Ukraina? Och var kom egentligen detta uppflammande intresse för Marocko i från?
Lika godtyckligt blir det att välja ut ett antal länder med motiveringen att de bedriver ”illegal ockupation” och sedan krystat härleda resonemanget till nämndens mål om hållbarhet och barnkonventionen. Det skriker av efterhandskonstruktion. Utifrån diffusa begrepp som hållbarhet skulle Göteborg kunna bojkotta merparten av världens länder.
Hållbarheten verkar ändå inte hindra stadens politiker att hålla goda relationer med stater som det kostar något att bli osams med. Jag tänker förstås på världens största diktatur – Kina, som håller hundratusentals människor i fångläger enbart på grund av deras etniska bakgrund – men som också indirekt kontrollerar stadens största företag.
Amatörismen som visas upp här är förvisso inte den huvudsakliga anledningen till att det är förbjudet enligt grundlagen för kommuner att bedriva egen utrikespolitik. Vi kan inte ha 290 fullmäktige som kokar ihop sina egna idéer om hur världen borde se ut. Svensk utrikespolitik skulle spreta åt alla möjliga håll.
Den här typen av symboliska ställningstaganden strider också mot kommunallagens anda. Kommuner ska främja kommuninvånarnas intressen och inte särbehandla någon. Liseberg fick nyss backa från sin köpbojkott av Marabou av det skälet.
Det är viktigt att hålla på juridiken här. Lagen är nämligen en motkraft till opportunistiska kommunpolitiker som vill ta ställning i varje tänkbar fråga som inte har med kommunens kärnuppgifter att göra, synas på världskartan eller i det mediala rampljuset.
Det är faktiskt också rent respektlöst mot kommuninvånarna när stadens politiker i stadens namn – och därmed indirekt i alla göteborgares namn – tar ställning i kontroversiella värderingsfrågor. Man respekterar inte att det finns olika åsikter och hållningar bland göteborgarna, oavsett deras partival. När man försöker kladda på stadens invånare en ”värdegemenskap” som ingen bett om behandlar man oss inte som vuxna individer som kan ta ställning själva utan som en skock barn som behöver vägledning.
