Den 17 maj var det tänkt att Liberalernas partiledare Johan Pehrson skulle besöka Biskopsgården. Planen var att möta boende i området och diskutera trygghetsfrågor, för att sedan trygghetsvandra tillsammans med lokalpolisen. Men efter att Säpo varnat för att man inte kunde garantera Pehrsons säkerhet så avblåstes planerna med kort varsel.
Vi vet inte grunderna för Säpos beslut. Men man undrar förstås vad de boende i Biskopsgården känner inför att en representant från regeringen inte vågar besöka deras stadsdel. För de gäng som verkar i området är det en seger . Om gängen är skrämmande nog att till och med utöva inflytande över regeringens planer, är det kanske inte konstigt om de boende inte vågar samarbeta med polisen.
Signaler likt dessa duggar tämligen tätt för de boende i Sveriges utanförskapsområden. För inte alls länge sedan meddelade exempelvis Polisen själv att man lämnar sin station i Örebros utsatta område Vivalla eftersom det blivit för farligt.
Det är numera lätt att tala om Sveriges problemtyngda utanförskapsområden som ett kvitto på Sveriges misslyckade integration och rättspolitik. Visst är det så, men att tala i sådana otydliga termer blir lätt ett politiskt spel där varje spelare försöker undvika att sitta på Svarte Petter. Ingen vill bära skulden för situationen, så man hänvisar till decennier av misslyckad politik.
Trygghetsvandringar är inte ett effektivt grepp mot den brutala brottslighet som numera kännetecknar Sveriges utanförskapsområden. Men om man inte ens vågar sig på det urholkas förtroendet för våra makthavare – speciellt om man är van vid en annan sorts ledarskap.
Det är inte så länge sedan makthavare förväntades ta personliga risker även på våra breddgrader. En som förstod att ett lands ledare inte har råd att vara rädd för sina medborgare var Norges kung Olav V, i folkmun kallad folkkungen. Han var en ytterst populär monark, på vissa sätt jämförbar med Storbritanniens prinsessan Diana, delvis på grund av hans betydelsefulla roll i Norges motstånd mot Nazityskland.
Folkkungen gjorde ett stort intryck på Norge när han under 1970-talets oljekris smet ifrån sin säkerhetstjänst och drog med sig skidorna till tunnelbanan för att inte missa en dag i spåren. Det rådde nämligen körförbud under vissa helger för personbilar och kungen ville inte vara värre själv. När han blev påkommen på tunnelbanan fick han frågan om han inte var rädd utan sina livvakter. En påtagligt irriterad kung förklarade då att han hade fyra miljoner livvakter i Norge, alltså Norges befolkning.
På andra sidan spektrumet återfinns en annan liberal partiledare, Nyamko Sabuni, som trampade i klaveret när hon sade att om det blir krig i Sverige så flyr hon till Norge. Det är en attityd som hade varit oförsvarbar på 1900-talet och som fortfarande är kontroversiell utanför politiska ungdomsförbund idag. I alla fall när det sägs rakt ut. Pehrsons avblåsta nattvandring ska inte likställas med Sabunis uttalande, men det tycks vara en del av samma tendens där ledare sätter den egna säkerheten först.
Sverige på 2020-talet är på flera sätt en farligare plats än Norge på 1970-talet. Så det går att förstå Pehrson på ett mellanmänskligt plan. Men det är föga förtroendeingivande för de människor som inte har ett annat val än att leva i otrygghet. Det förstärker snarare bilden av att politikerna lever i en egen skyddad sfär. Sådant spär på rädslan, missnöjet och polariseringen.
Johan Pehrson borde omgående planera för en ny nattvandring i Biskopsgården. Om det bjuds på motstånd kan inte svaret vara att dra sig tillbaka. Åtminstone inte för en regering som vunnit val på just en tuffare rättspolitik.
