I veckan presenterade regeringen och Sverigedemokraterna de delar av budgetpropositionen som rör energiförsörjning och grön omställning. Beskeden om kärnkraft är överlag bra och i linje med vad man gick till val på.
Samma kan dock inte sägas om vindkraften. Innan valet kom Ebba Busch (KD) med uppmaningen: ”Säg nej till de stålskogar av vindkraftverk som tvingas på svenskarna och som förstör vår natur. Värna det kommunala vetot mot vindkraftsetableringar” (X 6/4 – 21).
Nu, som energi- och näringsminister, vill hon förmå fler kommuner att säga ja till vindkraft genom att betala dem. Oavsett vad man tycker om vindkraft är den sortens hattande inte bra.
I syfte att ”öka incitamenten” för kommunerna att acceptera vindkraft vill regeringen att ett stöd motsvarande vindkraftens fastighetsskatt ska gå till kommunerna. Det är alltså inte frågan om en ny skatt, staten tar ju redan in dessa pengar. Det nya är att regeringen ämnar slussa dem vidare till kommunerna.
Det är förvisso angeläget att större andel av värdet stannar där det produceras, men just det här förslaget är illa genomtänkt. Kommunerna fattar dessa beslut i egenskap av myndighet. Att myndighetsbeslut ska avgöras av hur mycket pengar myndigheten får är att rucka på våra grundläggande principer om myndigheters oväld och oberoende.
Det är en sak att stimulera utveckling med stöd och råd eller att driva en politik som värnar näringslivet. Att manipulera beslutsfattande genom ekonomiska belöningar är något helt annat. Det ska inte gå att köpa myndighetsbeslut.
Då är tankarna om ersättning till närboende bättre, om än inte bra. De förslag regeringen bereder innehåller dels att vindkraftsaktören ska betala det diffusa ”lokalsamhället”, dels till boende inom en radie om tio gånger vindkraftverkets totalhöjd. Det kommer också föreslås att vindkraftsoperatören blir skyldig att lösa in bostäder inom en radie motsvarande sex gånger verkets totalhöjd.
Även om det saknas någon med officiellt mandat att föra ”lokalsamhällets” talan är det sådana gränsdragningar som behövs. Med klara förutsättningar vet både den som vill bygga vindkraft och boende redan på förhand vad som gäller.
Kruxet är att det är för lite. Radien är för snäv och ersättningen om några promille av verkets intäkt är för låg. Den fungerar inte som styrmedel eftersom den inte påverkar investeringsviljan nämnvärt, och upprätthåller dessutom det skeva styrkeförhållandet med närboende som den svagare parten. Ersättningen föreslås också begränsas till två verk. Inte hela parken.
Förslagen löser således en del av problemen med vindkraft i och med att det blir lite mindre intressant att bygga i befolkade trakter. De löser emellertid inte problemen med elförsörjningen eftersom verken i stället kommer byggas i glest befolkade trakter. Läs norra Sverige. Eftersom det inte går att föra över mer el från norr till syd tar förslagen inte landet ur energikrisen. Det här är som sagt inte genomtänkt.
