De senaste dagarna har vi kunnat ta del av två olika kvinnoöden i GP som bägge väcker empati hos läsaren. De två har det gemensamt att de hotas av utvisning från Sverige efter att Migrationsverket nekat dem uppehållstillstånd.
I det första fallet får vi möta Azar från Iran (GP 18/8). Hon har sökt asyl på grunden att hon inlett ett förhållande med en kvinna och ser sig som homosexuell, vilket är strängt förbjudet i Iran och kan straffas med fängelse eller i värsta fall döden.
För Migrationsverkets handläggare är det dock inte lätt att bedöma sanningshalten i påståendet. Azar hade man och barn i Iran även om hon menar att hon länge varit lesbisk. Hon har nu sedan fyra månader en relation med en svensk kvinna och de använder Google translate för att underlätta kommunikationen.
Migrationsverket bedömer sanningshalten i den asylsökandes berättelse utifrån dess detaljrikedom och utifrån särskilda frågeformulär. Myndigheten tycker inte Azar uppfyller kriterierna. RFSL som tagit sig an fallet kritiserar metoden för att vara schablon-artad och bygga på förutfattade meningar.
RFSL har en poäng i sin kritik. Men det är ofta den enda metod Migrationsverket har att tillgå. Någon kanske tycker att man då hellre bör fria än fälla? RFSL:s representant säger till GP att problemet inte är att ”tusentals personer ljuger” utan att tusentals personer får avslag. Men är det verkligen så enkelt?
I det andra GP-reportaget (19/8) får vi möta Zeljka från Montenegro som tidigare arbetat som prostituerad i Sverige men som nu i stället arbetar åt den ideella organisationen Talita som hjälper kvinnor som vill ta sig ur prostitution. Det finns ingen anledning att betvivla att Zeljka är en stor tillgång för organisationen, så som uppges i reportaget. Men Migrationsverket har att ta hänsyn till att hon misstänkts för att själv ha varit delaktig i koppleri i sitt hemland. Dessutom avslås asylansökningar från länderna på västra Balkan regelbundet. Man har nästan aldrig rätt till asyl om man kommer från ett så säkert land som Montenegro. Den möjlighet som finns är att söka arbetstillstånd och här menar Migrationsverket att organisationen Talita inte uppfyllt kriterierna för en trovärdig anställning.
Det är lätt att sympatisera med kvinnor som Azar och Zeljka när man tar del av deras livsberättelser. Det är lätt att se Migrationsverket som en byråkratisk och kallhjärtad koloss.
Det kan mycket väl vara så att just de här två riskerar att råka illa ut om de skickas tillbaka till sina hemländer. Och det kan mycket väl vara så att de skulle kunna göra en insats för det svenska samhället. Men det är skillnad på att läsa ett tidningsreportage och att upprätthålla rättsstatens regelverk som handläggare på Migrationsverket.
Om viktiga beslut – som asylärenden – fattas på känsla kommer snart hela systemet att börja knaka i fogarna med ryckiga och orättvisa regeländringar som följd. Det var vad som skedde innan Sverige på allvar skärpte sin asylpolitik.
Ett svenskt uppehållstillstånd är eftertraktat i världen. Det innebär ofta en enorm skillnad i livsbetingelser för individen. Människor är därför beredda att betala stora summor och utsätta sig för stora risker för att få det. Många är faktiskt också beredda att ljuga för att få det. Det är inte så konstigt om man tänker efter.
Under flera decennier delade Sverige ut permanenta uppehållstillstånd på löpande band. En överväldigande majoritet av alla asylsökande slängde sina ID-handlingar så Migrationsverkets handläggare hade ofta bara de sökandes egna berättelser att gå på. Sådana storys gick även att köpa online. Handläggarnas svåra uppgift var och är att skilja dikt från verklighet. Ett hart när omöjligt uppdrag.
Migrationsverkets tjänsteman kan varken utgå från att den människa som sitter framför henne ljuger eller att den talar sanning. Hon måste försöka utgå från så objektiva kriterier som det går, även när det är svårt. Verkliga människor går dessutom aldrig att dela in i enkla schabloner som offer och förövare. De kan vara lite av bägge, liksom deras självupplevda berättelser kan ha varierande grad av verklighetsförankring.
Komplexitet är dock svår att fånga i ord. Under 1990- och 2000-talen dominerades debatten och pressrapporteringen av det så kallade ”Human Interest-perspektivet”, inkännande reportage utifrån enskilda människoöden gjorda för att väcka känslor. Asylsökande var per definition offer. Politiker och tjänstemän förövare. Gråskalorna försvann helt. Resultatet blev en allt mer slapphänt asylpolitik, där attityden att hellre fria än fälla satte sig hos berörda folkvalda och myndigheter. Det gav minst kritik. Men det dröjde inte länge förrän ryktet om Sveriges generösa asylpolitik spred sig över världen och migrationstrycket ökade till en nivå där det inte längre var hållbart.
Att stå upp för rättsstatens principer är ofta otacksamt. Det är ingen slump att rättvisan har en bindel. Hon ska inte känna empati utan stå upp för förnuft och likabehandling. Asylrätten kompliceras dessutom av att den bygger på tolkningar som i praktiken är mycket svåra att göra. Asylsystemet, som inrättades för europeiska krigsflyktingar efter andra världskriget, var aldrig tänkt att tillämpas på det sätt som skett de senaste decennierna och det är i stort behov av att reformeras i grunden.
I väntat på ett bättre system för att hjälpa människor i nöd är det dock nödvändigt att upprätthålla rättsstatens principer. Byråkrati används ofta som ett skällsord. Men den är grunden för det moderna, liberala samhället. Känslodriven politik i humanismens namn leder i förlängningen inte bara till känslodrivna motreaktioner utan får ofta också förödande konsekvenser för samhället.
