I vår tid finns det bara en enda norm kvar inom sexualetiken, men den är å andra sidan så helig och upphöjd att den gjorts till lag, trots att en sådan redan på förhand dömdes ut som vådligt rättsosäker av de flesta experter. Normen är denna: Om den du vill ligga med ger sitt medgivande är det fritt fram. Inga andra begränsningar finns. Allt annat är moralism.
Jag överdriver en aning, för en och annan tycker fortfarande att det är fel med otrohet, även om de flesta säkert anser det ursäktligt när en virvlande passion får trumfa en långvarig relation som blivit dammig och grå. Det finns också några kvarvarande tabun, som att incest är förbjudet. Men hur länge till? Ge Luf och RFSL ett decennium så har de snart gjort sex mellan syskon till nästa stora frihetsfråga.
Nej, det är samtycke som avgör om en sexuell handling är moralisk. Och 2017 upphöjdes alltså denna enda kvarvarande norm till lag, i den så kallade samtyckeslagen. Numera är det våldtäkt att ha utfört en samlagsliknande handling med någon som inte uttryckligen gett sitt samtycke – om denna därefter hävdar att hen inte ville.
Till det kommer att straffet för våldtäkt höjdes 2022, från minst två års fängelse till minst tre år.
Således: En artonårig kille hånglade med en 18-årig flicka på en bar, knäppte upp hennes byxor och förde upp sina fingrar i hennes underliv. De var båda berusade och killen hävdade att han frågade flera gånger om det han gjorde var okej. Flickan minns inte det eller att hon skulle ha svarat ja. Flickan blev ledsen och killen blev gripen av polisen. Flickan hade ingen tanke på att hon skulle varit utsatt för en våldtäkt, men uppmuntrades att polisanmäla och i tingsrätten dömdes killen till tre års fängelse. Rätten menade att även om han verkligen skulle ha frågat flickan var hon såpass berusad ett han borde förstått att det var omöjligt att inhämta samtycke från henne. Hovrätten å sin sida ansåg inte att hon var i ett så hjälplöst tillstånd att hon inte kunnat ge sitt samtycke, men frikände inte killen för det utan dömde honom till fängelse i fyra månader för brottet oaktsam våldtäkt.
Exemplet återges i Expressen, i Jenny Strindlövs angelägna granskning av samtyckeslagens följder. Där framkommer att antalet och andelen fall av överklaganden i våldtäktsmål där juristdomare är oeniga ökat kraftigt, från tio procent före samtyckeslagen till ungefär tjugo procent efter lagens införande. Det säger något väsentligt om hur godtycklig bedömningen är. Ord står inte bara mot ord; ord står mot ord om ord. Flera av de tillfrågade juristerna talar om rättegångarna som ett lotteri. Ofta kan inte ens de mest erfarna advokaterna förutsäga hur rätten kommer att döma. Det kan bli si, men det kan likaväl bli så.
Det kan hända att en ung kille döms till tre års fängelse – tre år! – för en handling som bara med en väldigt juridisk-teknisk definition kan betecknas som en våldtäkt. Eller, en tjej som känner ångest och obehag efter en sexuell händelse, och som inte fått en klar och tydlig fråga som hon svarat högt och tydligt "ja" på, kan alltså hävda våldtäkt, och inte alldeles osannolikt få rätt. För det är inte alls, som många tror, särskilt svårt att få någon fälld för våldtäkt, säger Hanna Lindholm, med många års erfarenhet som både försvarare och målsägarbiträde: ”Tvärtom, det är enkelt.”
En effekt av lagen antas vara att ungdomar i dag är aktivt medvetna om att man inte någonsin får ha sex med någon som inte uttryckligen vill. Det är också vad en lång rad 18-åringar säger i Strindlövs granskning. Det är givetvis positivt, och det måste givetvis sägas.
Men ändå är det här så fel. Det är fel att retrospektivt obehag över en situation så lätt kan vändas till en våldtäktsanklagelse – en fällande dom och ett jättelångt fängelsestraff. Ännu mer fel är att det knappt finns någon sexualetik i dag utöver det som lagen söker (men uppenbarligen misslyckas) att reglera.
Total förvirring råder:
Å ena sidan omtalas sex som lika betydelselöst som lite småprat med en främling, å andra sidan betraktas det som det heligaste av det heliga. Om en person inte till hundra procent, med hela sin person ville varje del av en utförd akt, antas denna lida svåra psykiska men därav.
Vilket är det? Hur ska vi ha det? Betydelselöst, eller extremt meningsbärande?
Det enda rimliga är att erkänna att det är mycket betydelsefullt. Om det inte var det skulle inte så mycket ångest, så mycket glädje, så mycket våld, så mycket neuroser, så mycket passion, så mycket osäkerhet och förhoppning vidlåda denna mänskliga aktivitet. För att inte tala om risken eller chansen att nytt mänskligt liv skapas! Men av det följer att det behövs en moral kring sexualitet som vida övergår samtyckesnormen. Den sårbarhet som det sexuella samvaron både innebär och förutsätter, kan inte hanteras av två fulla 18-åringar som inte känner varandra, och kanske inte heller av två nyktra 18-åringar som inte känner varandra. Kan man rentav tänka sig att det är sunt och ansvarsfullt gentemot både sig själv och andra att inte ha sex med främlingar, att inte ha sex med människor man inte samtidigt har ett emotionellt band till och således även ett slags ansvar för?
Jag inser att det låter helt absurt i Sverige år 2024. Men lika absurt som följderna av samtyckeslagen är det ändå inte.
