Hotet från auktoritära högerkrafter är ett kärt tema i den offentliga debatten. Det finns skäl till det. Donald Trumps föraktfulla inställning till sanningen och rättsstaten skulle försvaga Västvärlden om han återkommer som president i USA i höst. Ungerns Viktor Orbán har med sitt tal om ”illiberal demokrati” och riggande av den nationella politiska spelplanen till sin egen fördel visat att han inte ger mycket för värdet av en politisk opposition.
Att ta ett hot på allvar kräver dock att man förhåller sig sakligt, metodiskt och analytiskt när man vill beskriva och kritisera hotet i fråga.
Av olika skäl förhåller det sig ofta tvärtom. Hotbilder är lätta att sälja in när de redan delas av stora grupper. De kritiska frågorna uteblir inte sällan när de ”fakta” som presenteras bekräftar en redan etablerad berättelse, även om dessa fakta är hårdvinklade eller tagna ur sitt sammanhang. Många verkar inte kunna se att osaklighet lätt gynnar det man vill bekämpa.
För någon vecka sedan presenterade forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet sin årliga demokratirapport. I en debattartikel på DN Debatt (7/3) – som institutets föreståndare Staffan I Lindberg skrivit tillsammans med akademiledamoten Åsa Wikforss – sparade inte författarna på krutet.
Demokratin i världen är satt under stark och växande press. Auktoritära krafter rycker fram på bred front. Även i Sverige ”blinkar varningslamporna” och ”demokratin går inte längre att ta för given” ens här hemma. Det stora hotet kommer från högerextremism och populism.
Några egentliga belägg för att demokratin i Sverige skulle vara hotad återfinns dock inte i rapporten. Tvärtom är det bara Danmark av världens länder som ligger högre på de ”liberal demokrati”-index som presenteras. Men författarna menar att bland annat förekomsten av ”rationell argumentation” gått ned.
Också Lindbergs och Wikforss beskrivning av demokratiutvecklingen i världen lämnar en del i övrigt att önska. V-Dem institutets egen styrgrupp, bestående av ledande internationella forskare, tar i en kommentar (s 46) avstånd från rapportens överdrivna alarmism som de menar beror på hur man valt att presentera siffrorna.
Den stora tillbakagången för demokratin mellan åren 2012 och 2022 förklaras nästan uteslutande av auktoritära tendenser i Indien. Med sina 1,4 miljarder invånare blir landet helt avgörande om man som V-Dem viktar länderna efter befolkning.
Om man inte viktar länderna efter befolkning på det sättet består demokratins globala tillbakarullning av en förändring från 0,53 till 0,50 på index. En liknande förklaring ligger för övrigt bakom påståendet att demokratin i östra Europa gått tillbaka de senaste åren. Det förklaras i hög grad av att det folkrika Ryssland blivit mer auktoritärt, även om nedgången på 2010-talet var bredare.
Att en årsrapport från ett vetenskapligt institut får så pass skarp kritik av sina egna granskare är förstås uppseendeväckande. Men det visar att vetenskapssamhällets interna granskning fungerar. I den offentliga debatten är det annorlunda. Lindberg och Wikforss kan utan större risk skriva en debattartikel där man varnar för demokratihot, desinformation och brist på ”rationell argumentation” med argument som alltså inte håller för kritisk granskning.
I offentligheten granskas påståenden som strider mot den dominerande ”berättelsen” på ett helt annat sätt än sådana som bekräftar den. Just nu är berättelsen att demokratin hotas av högerauktoritära krafter – vilket den också gör på sina håll. Då är det inte så noga med detaljerna eller vinklingen.
Av samma skäl blev det braskande rubriker om att unga nazister står beredda att ta till våld när EXPO i veckan presenterade sin årliga rapport. Detta trots att rapporten konstaterar att den nazistiska aktiviteten gått ned och att den organiserade nazismen är på tillbakagång. 14-åringar på högerextrema forum på nätet med våldsfantasier om att jaga pedofiler ska inte avfärdas, det gör inte heller Säkerhetspolisen. Men intrycket är ändå att berättelsen om det eviga hotet från fascism och nazism lever sitt eget liv, oberoende av vilka fakta som presenteras.
Medielogiken har en dragning åt förenklande Hollywood-dramaturgi. Berättelser som talar till våra känslor, förklarar världen och ger oss moralisk vägledning. Men den enkla berättelsen är också själva grunden för den auktoritära propagandan.
I sin bok Marionetterna (Norstedts 2023) uppehåller sig Wikforss akademikollega, Ingrid Carlberg, vid den Sovjetstyrda Kominternpropagandan under mellankrigstiden. Enligt Carlberg var den på många sätt mönsterbildande för senare tiders desinformationskampanjer. Ett utmärkande drag hos Sovjets utlandspropaganda var att sanningen alltid var underordnad de politiska målen. Även när det fanns gott om verkliga övergrepp att rapportera om – som under spanska inbördeskriget – hade ”berättelsen” företräde. Påhitt och hårdvinklingar var påbjudna om det gjorde effekten bättre.
Kommunisterna delade fascisternas auktoritära syn på politik som ren maktkamp. Men vill man på allvar bekämpa auktoritära tendenser i vår samtid måste man göra tvärtom. Problematisera, analysera och dekonstruera de stora berättelserna – även dem man sympatiserar med och inte minst dem som framförs av personer i maktposition.
Annars uppstår det auktoritära bara i nya former, och inte sällan likt Sovjetpropagandan i antiauktoritär förklädnad. Den som är eftertänksam kommer alltid ha ett underläge i att inte kunna tala till känslorna, men behöver å andra sidan inte oroa sig för att själv bli en del av det problem han eller hon vill bekämpa.
