I kväll vet vi, anar eller har ingen aning om vilken sida som vann. Således vet vi antagligen inte heller hur nästa regering kommer att se ut. En sak har vi i varje fall förstått från vänstersidan och dess stödtrupper, den breda mittens krigare och alla demokratins försvarare: Om vänstersidan vinner blir det fred på jorden (eller i varje fall i Sverige), demokratin får ytterligare fyra år och frihetens stamort på jorden står fortsatt stark, god och välmående!
Om däremot Ulf Kristersson går segrande ur bataljen om makten hotar nazism, rasism och diktatur. Sveriges säkerhet hotas inifrån. Alla människors lika värde blir ett minne blott "när mardrömmar kan besannas också i Sverige" och "demokratins sabotörer för första gången kan ta över demokratin", för att citera Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman. Förre FP-ledaren, numera centerpartisten, Bengt Westerberg och statsministern emeritus Stefan Löfven ser SD som "ett allvarligt hot mot demokratin" och varnar för annalkande nazism. Aftonbladet, denna proportionernas och nyansernas mästerpublikation ställer frågan: "kommer SD respektera väljarnas vilja den 11 september även om de förlorar?"
Vi som har trott att Sverige gått till ett vanligt, fredligt val har tagit grundligt miste. Det är ett krig, ett slags Sagan-om-ringen-uppgörelse mellan onda och goda krafter. En tvekamp mellan den gode Gandalf och hoberna och den bottenlöst onde Sauron och hans nazgûl och orcher.
Men det finns ett ljus i den annalkande "krigsvinterns" mörker - en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Så här går resonemanget: Ulf Kristersson har tvingat Centern in i ett samarbete med S, MP och V, genom att ta stöd av SD. (Det är således inte Centern som tvingat fram samarbetet med SD genom att konsekvent stötta socialdemokratiska statsministrar, om någon nu lever i den villfarelsen.) Och eftersom moderatledaren konsekvent varit beredd att byta åsikt om vägen för att nå Rosenbad bör han också kunna byta samarbetspartner från det förhatliga SD till det fina S. (Det finns de vilsekomna själar som menar att det framför allt är Magdalena Andersson och Socialdemokraterna som är svenska mästare i åsiktsbyte.)
Men vi låter inte fakta störa argumentationen utan går vidare. Eftersom Ulf Kristersson går mot en rejäl valförlust (det vet man trots att 30 procent av väljarna bestämmer sig sista veckan före valet) så skulle koalitionen med S också rädda M-ledarens eftermäle. Han skulle slippa bli "bara ytterligare en Bo Lundgren". Ungefär så resonerar till exempel Amanda Sokolnicki i en ledare i DN i en "tankelek", samtidigt som hon varnar för att "vi befinner oss i ett för känsligt läge för lekar".
Men "verklighetens" logik ser förhoppningsvis annorlunda ut.
LÄS MER: Utan Liberalerna ingen borgerlig regering
För det första: Om Kristerssonlaget vinner är det inte realistiskt att tro att de borgerliga partierna, främst M och KD, efter åtta långa år i opposition, skulle försitta chansen att regera den kommande mandatperioden.
För det andra: Oavsett vem som vinner så är Moderaterna och Socialdemokraterna fundamentalt olika partier, ett är liberalkonservativt och det andra socialistiskt. Medan Moderaterna betonar individen betonar Socialdemokraterna kollektivet. De har olika syn på valfrihet, företagsamhet och skatter.
För det tredje: Om Moderaterna skulle förlora och gå i koalition med S så skulle det vara en dödskyss. Det skulle uppfattas som ett svek mot alla dem som röstade på M och M-sidan för att byta regering - inte för fyra år till med S vid makten.
Det enda raka för de borgerliga och Sverigedemokraterna, vid en eventuell valförlust, är att fortsätta i opposition.
Oavsett valutgång så är nästa regerings uppgifter många och svåra. Trots de ideologiska olikheterna mellan blocken är recepten för att lösa problemen snarlika. Hårdare tag mot brottsligheten, kärnkraft, massiva stöd till företag och hushåll för att klara elräkningarna, restriktivare invandring. Och så Nato. Utöver grundläggande ideologi handlar valet till stor del om vem man har förtroende för i detta "presidentliknande" val, där alla partier lyfter fram sina ledare. Vilka som kan få ihop ett fungerande regeringsunderlag. Vilka man tror är bästa problemlösare - de som haft makten i åtta år utan att lyckas lösa de stora problemen eller de som i opposition fått se många av sina idéer anammas av regeringen.
Givetvis handlar valet också om ideologi. Man måste ha respekt för mångas tveksamhet inför ett samarbete med ett parti som SD - ett parti vars blickar riktas inåt Sverige, inte ut mot världen. Vars längtan är bakåt i tiden, inte framtiden. Vars ekonomiska politik är mer vänster än vad som anas när partiet alltid kallas högerpopulistiskt. Vars rötter är minst sagt obehagliga.
Men att göra SD till alltings centrum och att försöka utestänga ett parti, som stöds av fler än var femte väljare, är inte den rätta metoden. Det är just den taktiken, kombinerad med bristande lyhördhet gentemot väljarna, som misslyckats och fått SD att växa. Bättre hade varit att bemöta partiet i saklig debatt. Men det ligger inte i Socialdemokraternas och Centerpartiets intresse. Deras valstrategi är att skrämmas med SD:s fortsatta ondska och Ulf Kristerssons svaghet att stå emot.
I dag är bästa metoden för att minska SD:s inflytande att rösta på något av de borgerliga partierna M, KD eller L. Det är sättet att ge Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson chansen att visa styrkan att värna sanna liberala värden. Men framför allt är det sättet att ge en borgerlig regering chansen att lyckas med vad den nuvarande regeringen inte klarat av på åtta år.
God valsöndag!
LÄS MER: Nya kvastar i stadshuset?
