Sommaren är för många av oss ett tillfälle till läsning, oavsett om det sker i hängmattan, på altanen eller i vardagsrumssoffan. Man kan ägna timmar åt en spännande deckare eller thriller, utan dåligt samvete.
Men skönlitteratur behöver inte bara vara förströelse. Själv har jag ägnat sommaren åt några av litteraturens klassiker och faktum är att litteraturen när den är som bäst klarar att fånga perspektiv på tillvaron som vetenskapen eller politken helt enkelt inte kommer åt. Det gäller även i jämförelse med samhällsvetenskap och humaniora.
Vi lever trots allt livet utifrån vårt eget synfält, inte utifrån statistik och objektiva fakta. Den mänskliga erfarenheten kan inte heller reduceras till allmängiltiga sanningar. Ändå kan god litteratur säga oss något om vad det innebär att vara människa, åtminstone i en viss kulturkrets och epok.
Det som utmärker den goda litteraturen är förmågan att fånga det mångbottnade och komplexa i tillvaron. Fjärran från de ideologiska förenklingar som präglar den politiska debatten. För i verkligheten kan människor ytterst sällan stoppas in i fack, märkta med olika färger. De kan knappast heller betraktas som alltigenom onda och goda, ofta är de bägge delarna samtidigt och kanske av samma anledning. En människa kan helt enkelt inte reduceras till en etikett. På samma sätt låter sig inte ett mänskligt samhälle, bundet till en viss plats och tid, förklaras med några enkla teorier eller ideologiska scheman.
Nu är det förstås så att förenkling är nödvändig inom både vetenskap och politik. Samhällsvetenskapen bygger på modeller, där man vill renodla vissa mönster, inte minst i syfte att hitta lösningar på problem. Politiken är beroende av att kunna leverera sådana lösningar och dessutom av en begriplig och lättfattlig kommunikation.
Men vi glömmer lätt bort att det just rör sig om förenklingar. I denna glömska får vi för oss att det är lätt att planera samhället – eller våra egna liv – på ett sådant sätt att ingenting behöver skava, att allt kan läggas till rätta och lösas med nya reformer. Resultatet blir i värsta fall ett genombyråkratiserat och livlöst samhälle – med organisationer i ständig förändring för att lösa de problem som uppstått till följd av den tidigare förenklade problemlösningen – och individer som rusar fram planlöst utan sammanhang eller djupare förståelse för sig själva och andra.
Världen är ofta obegriplig, svårtolkad och komplex. Därför är det lockande att se den genom ett förenklat, ideologiskt raster, där det är uppenbart vem som är ond och vem som är god eller vad som behöver göras. På så sätt kan känslosvallande politiska diskussioner nästan påminna om missbruk. De bedövar en i grunden existentiell smärta. Vi tenderar att gå upp i sådant som ligger långt ifrån vår vardagserfarenhet. Om bara Sverigedemokraterna, muslimerna, kapitalisterna eller vänsteraktivisterna försvann så skulle mitt liv bli fullkomligt, tycks många resonera. Men det är förstås ett rent självbedrägeri.
Det är för övrigt i sig ett viktigt tema i skönlitteraturen: Människans villkor i det moderna samhället. Allt från nostalgisk längtan tillbaka till olika försök att bejaka och omfamna den moderna människans osäkerhet. Men nästan genomgående handlar det om att ställa intelligenta frågor snarare än att komma med klara svar.
Utifrån detta kan man dra slutsatsen att konsten fyller en annan funktion än politiken. Det senares inneboende kärna handlar om makt. När kulturdebatten och de kulturella uttrycken i allt för hög utsträckning reduceras till politik blir det ett förminskande av vad det innebär att vara människa. Det går att hitta maktrelationer i allt, åtminstone för den som aldrig tar av sig dessa glasögon. Men det betyder inte att det är det enda perspektiv man bör lägga på tillvaron. Det gör bara världen ensidig och fattig.
Ett samhälle utan till synes onyttigt tänkande och reflektion blir i längden outhärdligt, och mycket talar för att tanklösheten förr eller senare även drabbar dess invånare rent praktiskt. Den som tror att livet enbart handlar om politisk kamp eller problemlösning bedrar sig själv och slutar lätt i bitterhet och besvikelse över att samhällsutvecklingen eller det egna livet letar sig nya vägar.
Den amerikanske litteraturvetaren och kanonförespråkaren, Harold Bloom, har framhållit vikten av att läsa för läsandets egen skull. Läsandet är en del av livet. Den som har svårt att ta till sig det kan fråga sig om han eller hon trivs med alla självsäkra, korthuggna utsagor i offentligheten eller det ständiga moraliserandet och grupptänkandet. Om det verkligen kan kallas vuxet.
Bildning avfärdas ofta som onyttig. Men priset för ett samhälle som försummar den är långt mycket högre. För även om det kan låta paradoxalt så tjänar vi alla på att det finns åtminstone några som kan se bortom samtidens förenklingar, nyttokult och slagord – som kan kasta lite grus i det kollektiva maskineriet.
