När Miljöpartiet i dagarna tre nu samlas för partikongress gör de det för allra första gången som ett regeringsparti. Det är onekligen historiskt för ett litet bångstyrigt parti som upphöjt verklighetsfrånvändning till en politisk konstform och satt Folkpartiet i skamvrån vad gäller förmågan att vara besserwissers.
Samtidigt har partiet de senaste åren genomgått ett identitetsskifte, från hippiebetonad hamparörelse till urbant hipsterparti, där den landsbygd som de rimligtvis borde värna om och ha som kärnfråga mest verkar vara en vit fläck.
Helst hade Miljöpartiet sett landsbygden som ett enda ostört reservat, isolerat från människors påverkan. Att människor lever, verkar och skall frodas på landsbygden verkar bitvis vara en provocerande tanke för Miljöpartiet.
Rovdjur som hotar människor, boskap och företag? De ska fredas till varje pris. Bilar som är det enda rimliga alternativet för människor utan tillgång till kollektivtrafik? De ska beskattas så hårt att varje mil skall vara ett spöstraff. Miljöpartiet vet alltid bäst och har alltid rätt.
Till detta kommer en vänstergir som förpassat MP:s frihetliga och liberala strömningar längst ner i komposten, där partiets friskolevänlighet nu förmultnar.
Kongressen kommer också lägligt nog som ett bokslut över regeringens första riksdagsår, som såväl för den så kallade samarbetsregeringen som för MP knappast kan beskrivas som något annat än en kalldusch. Förutom att de bildat regering med Socialdemokraterna som i bästa fall ser dem som ett nödvändigt ont, och i värsta fall som en pinsamhet, har MP lyckats maskera sin egen partikris i skuggan av regeringens återkommande kriser.
Den enkla sanningen är att om MP i höstens val hade fått samma valresultat men regeringsmakten fortsatt tillhöra Alliansen, så hade språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson troligtvis fått avgå redan på valnatten. 6,89 procent var ett praktfiasko. Att MP nu är en del av regeringen har förhindrat en nödvändig självrannsakan om varför ett parti som enligt egen utsago vill göra så himla mycket gott, mest uppfattas vara störigt, mästrande och oansvarigt.
En stor del av partiets problem, såväl kommunikativt som politiskt, kan endast tillskrivas dess ena språkrör Åsa Romson. Klavertrampen har varit många. Det hade inte överraskat om Fridolin går in i valrörelsen 2018 med en ny språkrörskollega.
Ett annat problem i Miljöpartiets horisont stavas Feministiskt Initiativ. Att MP nu blivit en del av etablissemanget gör det betydligt svårare för partiet att locka tillbaka de mer radikala gräsrötterna som inte är intresserade av den politiska vardagens kompromisser.
Det är nog inget annat parti som är grön av avund på Miljöpartiets framtida utmaningar.
