På tv ser jag en 7-årig pojke som skriker och gör utfall mot sin mamma. Det är Aktuellt som hade ett inslag i onsdags om den stora ökningen av ADHD-diagnoser.
Mamma är trött, pappa är trött, pojken härjar och far runt, skriker när han inte får som han vill. Ingen orkar säga till honom. Det är inte svårt att känna empati med den lilla familjen. Det är heller inte svårt att känna igen tårarna och den känsla mamman ger uttryck för: man fokuserar bara på det negativa, man liksom glömmer bort allt fint som barnet också är och gör.
Alla som har energiska, explosiva och stundtals enerverande barn förstår precis vad hon menar.
Efter det lilla inslaget är det dags för experterna, en intressegruppsrepresentant och en neuroprofessor. De förklarar att det är de stora förändringarna i samhället som gör att fler barn upplever svårigheter i vardagen, samt att medvetenheten i samhället och uppmärksamheten i vården gjort oss bättre på att ställa diagnoser. Men någon epidemi är det inte frågan om, försäkrar professorn, inte av själva tillståndet. Det är diagnoserna som ökar. Ja det får man säga: 40 procent på tio år, så att drygt tio procent av alla pojkar i dag har en ADHD-diagnos, och sex procent av flickorna. Och då ska man komma ihåg att barnen i utanförskapsområden sannolikt är rejält underdiagnosticerade, eftersom det i många kulturer anses skamligt att ens barn har diagnoser.
Regeringen, som i dagarna uppdrog åt Läkemedelsverket att kartlägga och stärka kunskaperna om ADHD, förutspår att 15 procent av pojkarna och elva procent av flickorna kommer att diagnosticeras innan kurvan planar ut. Så många flickor och pojkar antas ha såpass allvarliga ADHD-relaterade symptom att de medför svårigheter i vardagen.
Är det någonstans vid dessa siffror som vi bör ställa oss frågan om det kanske är något grundläggande fel på barnens tillvaro, snarare än på alla dessa barn? Är det helt säkert att vi ska medicinera allt fler barn för att de inte klarar av att sitta stilla i skolan? Hur stor andel av en årskull bör man reglera signalsubstanserna på?
Låt mig slå fast tre saker: ADHD finns. Även om ingen vet exakt vad det är, rent biologiskt, står det bortom alla tvivel att själva tillståndet existerar. Det är också en välsignelse – inget mindre – att det numera finns medicin som kan hjälpa de barn som har allra svårast att reglera sina känslor och upprätthålla något slags inre ordning. Men det är också alldeles uppenbart att ADHD är ett spektrum, och att det inte finns någon tydlig gräns mellan normal livlighet och lätta ADHD-symptom. Därför borde det inte heller vara särskilt kontroversiellt att hävda att en del av de barn som befinner sig i gränslandet och som i dag får en diagnos, lika gärna skulle kunna klara sig utan, och att det rentav finns bättre sätt att hjälpa dem än att dra igång hela ”diagnos och extra resurser-maskineriet”.
Dålig uppfostran skapar inte ADHD, men man kanske inte helt och hållet kan avfärda uppfostrans betydelse för hur en person lär sig att hantera sin personlighet.
Barn med ADHD saknar inte samvete och moral. De är inte bara sina symptom. Deras beteende styrs inte bara av diagnosen, utan även av vad de får lära sig är rätt och fel, acceptabelt och oacceptabelt beteende, vad som är tillåtet och vad som är strängt förbjudet.
Jag vet inget om den specifika familjen, inte mer än det som visades i Aktuellt-inslaget men rent allmänt kan sägas att i stora delar av samhället präglas barnuppfostran av en rätt slapp inställning till dåligt beteende. Många barn är mestadels trevliga och välartade nästan av sig själva, men många behöver hjälp att bli det. Hjälper vi dem med det – eller ursäktar vi överlag och i för stor utsträckning dåligt uppförande? Jag är rädd att det är det senare. Och vad tror ni att det innebär för barnen som ligger i gränslandet mellan normal livlighet och lätta ADHD-symptom?
Med en oändlig trötthet i ögonen berättade mamman i Aktuellt-inslaget att pojken kunde leka i timmar på Leos Lekland, sedan vara på badhus lika länge och därefter fråga ”Vad ska vi göra nu?” Jag har själv sådana personer i min närhet och vet att det är utmattande. Men det är inget fel i sig. Den energin är tvärtom en fantastisk tillgång i livet. Fast inte i skolan.
Vi talar så oerhört mycket om likvärdighet, och om problemet med att den svenska skolan inte längre är likvärdig – att vi alldeles glömmer bort att prata om att alla barn kanske inte gynnas av den skolgång som är specificerad ner på detaljnivå i skolans styrdokument. Varför förväntar vi oss att alla små människor ska kunna sitta stilla långa stunder åt gången, många gånger, varje dag? Och inte bara sitta stilla och koncentrera sig – utan kunna sitta stilla och koncentrera sig i en högljudd miljö där det dessutom nästan alltid finns skärmar inom räck- och synhåll.
Varför är Sveriges och hela västvärldens utbildningssystem så extremt anpassat efter de exemplar av människoarten som är förtjusta i abstrakta symboler? Vad hände med arvet från jägar- och samlartiderna, och människorna som har mer gemensamt med de anfäderna än med de grekiska filosoferna?
Sport- och utomhusskolor med fysisk aktivitet som profil – varför finns det knappt några sådana? Varför skulle man inte kunna ha idrott två timmar om dagen? Och varför måste man sitta inomhus vid ett litet träbord och absolut inte gunga på stolen för att lära sig om trafikskyltar, ekosystemen i lövskogar, om musklerna i kroppen, och om toner och rytmer?
Vi är så rädda för att en verklig pedagogisk mångfald skulle omintetgöra alla barns lika möjligheter, att vi inte ser hur likriktningen fullständigt mal ner så många dem som inte passar in i mallen.
