Det finns vårdkliniker i Sverige som drar nytta av hederskulturens oskuldsnormer. En granskning som SVT har gjort visar att fem av 20 kliniker erbjuder ingrepp som ska ”återställa oskulden”. De som kommer till klinikerna är unga kvinnor som lever i någon form av hederssammanhang. Ofta har de blivit tvingade av sina föräldrar att uppsöka kliniken inför äktenskapet. Syftet är att ”återställa” mödomshinnan inför bröllopsnatten för att påvisa att kvinnan inte har haft sex med en man före giftermålet.
Problemet är bara att denna mödomshinna inte finns. Det är en myt att det skulle gå att upptäcka om en kvinna haft sexuella relationer. Ändå utförs ingreppen. Nu vill regeringen se ett förbud mot de så kallade oskuldsoperationerna.
Att kvinnan måste vara oskuld innan hon gifter sig är en del i en hedersbaserad klankultur där kontroll av kvinnans sexualitet är central. Rent krasst uppstår ett sådant behov eftersom klanen fyller samma funktion som staten i moderna västerländska samhällen. Det är klanen som står för ekonomisk och fysisk trygghet och social gemenskap.
Om en kvinna kan misstänkas ha blivit gravid med en man utanför gruppen riskerar det att ”skada” gruppens kontinuitet. ”Oäkta” barn blir ett hot mot hela släkten, och till skillnad från faderskap är moderskap svårt att förneka. Därför är det just kvinnor som är särskilt utsatta för den sociala kontrollen i en hederskultur, trots att det enligt (konservativa tolkningar av) både islam och kristendom är förbjudet för både män och kvinnor att ha sex utanför äktenskapet.
Resultatet av denna klanmentalitet är att kvinnors frihet begränsas. Oskuldskrav rimmar inte särskilt väl med ett jämställt samhälle där både män och kvinnor har rätt att bestämma över sin egen sexualitet.
Men det är inte säkert att ett förbud mot oskuldsoperationer skulle få önskad effekt. Som kvinnoaktivisten Maria Rashidi påtalade i en intervju med Sveriges Radio (29/11) spelar det ingen roll om ingreppen blir olagliga. De kommer att utföras ändå, kanske under mer osäkra former.
Enligt den tidigare S-politikern Nalin Pekgul kan ett förbud mot oskuldsoperationer till och med förvärra situationen för unga invandrarkvinnor (SvD 14/11). Hur absurt det än är kan möjligheten till oskuldsoperationer bidra till att föreställningen om att det går att avgöra någons oskuld utmanas. Det i sin tur ger kvinnorna lite, lite mer frihet. Det kan också bidra till att idén om att det går att avgöra om någon är oskuld eller inte sakta försvinner – även för de kvinnor som inte väljer (eller blir tvingade till) att gå till en klinik för ett sådant ingrepp.
Jämställdhetsministern Paulina Brandbergs (L) svar är att samhället måste skicka en stark signal om att det inte är okej att kontrollera kvinnors sexualitet på det här viset (SVT 1/12). Signallagstiftning kan ibland vara effektiv. Men frågan är om det är så i det här fallet.
De familjer som anser att det är viktigt att dottern inte har haft någon relation innan äktenskapet kommer antagligen inte att ändra uppfattning bara för att den svenska lagstiftningen ändras. De flesta som anser att det är viktigt att kontrollera kvinnors sexualitet kommer inte att stanna upp och tänka: ”Men vänta nu, nu när den svenska regeringen har förbjudit detta inser vi att det är förlegat”.
Att förändra normer som är djupt rotade tar tid. De går inte att lagstifta bort. Tyvärr. Därför är det viktigt att inte ha en övertro på lagstiftningen och i stället vara pragmatisk. Risken är nämligen att man annars nöjer sig med att skärpa lagen och ignorerar att det framför allt behövs ett långsiktigt, normförändrande arbete, utbildning och stöd till de kvinnor som vill lämna hederskulturen.
LÄS MER: Offer för hedersvåld ska inte låsas in med kriminella
