När nyheten om Hamas plötsliga och massiva terroranfall mot tusentals civila israeler under lördagen nådde omvärlden reagerade de allra flesta med avsky och fasa. Antalet döda, skadade och lemlästade israeler kan räknas i tusentals.
Scenerna som utspelades när Hamasmännen gick från hus till hus för att mörda, bränna och våldta oskyldiga civila – inklusive barn och åldringar – för tankarna till nazisternas einsatzgruppen som i den tyska arméns spår angrep civila judar med samma metoder på östfronten.
Alla reagerade dock inte med avsky. I Malmö och Helsingborg firade delar av befolkningen på gatorna. Även etablerade akademiker, politiker och journalister tog öppet ställning för slaktarna. Till dem hör Mona Sahlins tidigare integrationsutredare, Masoud Kamali, vars idéer om ”strukturell rasism” fick stort genomslag i svensk förvaltning. Han fick uppbackning av en rektor i Göteborgs stad. Vänsterpartiets stadssekreterare i Göteborg, Johan Svensson, valde också att ta ställning för Hamas terror på Facebook, vilket GP rapporterat om, något som stöddes av partiets riksdagsledamot Tony Haddou och ett kommunalråd från samma parti (GP 9/10).
Det går att räkna upp fler namn, men det är knappast det väsentliga här. Långt ifrån alla vänsterpartister hyser den här inställningen. Partiledaren Nooshi Dadgostar har också tagit tydlig ställning mot Hamas attack. Men det finns en hårdför fraktion inom partiet som tolereras, inte minst här i Göteborg.
Det rör sig här om samma personer som inte sällan är väldigt snabba att klistra epitetet fascist på meningsmotståndare, men som i praktiken applåderar massmördandet av civila judar. Frågan handlar inte om hur man ser på Israel-Palestinakonflikten utan om hur man spontant reagerar på det mest omfattande och hänsynslösa terroriserandet av oskyldiga civila sedan Israel grundades.
Cynism av det här slaget kan vara svår att ta in. Men för den som känner till kommunisternas historia och arbetsmetoder är det egentligen inte förvånande. Andra världskriget hade knappt hunnit ta slut innan Stalin inledde sina antisemitiska kampanjer. I det ockuperade Öst- och Centraleuropa mördades liberaler under förevändning att de var fascister samtidigt som verkliga gamla nazister kunde göra karriär inom den östtyska säkerhetspolisen. De hade ju vanan inne, och var garanterat lojala i utbyte mot att deras förflutna inte avslöjades. Så sent som på 1960-talet återkom de antisemitiska kampanjerna i det kommunistiska Polen.
Vänsterpartiet måste göra upp med de här tendenserna. De är kanske inte representativa för partiet i dag, men de är heller inget marginalfenomen. På partiexpeditionen på Andra Långgatan i Göteborg hänger både den palestinska flaggan och prideflaggan ut genom fönstret. De hade sällskap av hammaren och skäran för bara något år sedan. Den som tänker efter inser att det är en bisarr kombination, men också representativ för kommunistiskt dubbeltänk. Man kommunicerar utåt vad som passar de radikala syftena för dagen.
Sverige har generellt haft ett blint öga till vänsterextremism, liksom för extremism inom vissa etniska minoriteter i landet. Islamister och kommunister har tolererats på höga positioner och utifrån dem kunnat attackera meningsmotståndare och tysta kritiker i de egna leden.
Det är ett skäl bland flera till det läge landet befinner sig i i dag. Offermentaliteten hos vissa grupper, som legitimeras ideologiskt av olika förtrycksteorier, bidrar till ett destruktivt beteende och ansvarslöshet. Men det är också ett uttryck för en ytlig moral att tro att ändamålen helgar medlen eller att moral är något ”starka” kan kosta på sig.
Extremism och ondska handlar inte i första hand om vilka mål man säger sig sträva efter, eller tror på – utan om medlen. Fanatiskt tänkande, avhumanisering, hänsynslöshet brutala metoder för att nå sina mål är själva kärnan i ondskan, den klär sig alltid i goda avsikter hos anhängarna.
Extremism och ondska blir inte heller legitim för att man tillskrivs ett underläge eller anser sig sakna makt. Sådana urskuldande tankegångar kan på ytan verka insiktsfulla, men de rymmer fröet till att börja relativisera grundläggande moraliska spärrar. I slutänden kan det användas för att legitimera vilka övergrepp som helst.
Den som reagerar på slaktandet av oskyldiga judar med att hylla Palestina eller citera postkoloniala teoretiker har helt enkelt tappat sin moraliska kompass, och ersatt den med en ideologisk världsbild där ”den egna sidan” aldrig kan begå några övergrepp och därför garanterat kommer begå dem.
LÄS MER: Ung Vänsters flörtande med kommunismen ska tas på allvar
