Tidigt i pandemin var det många som reagerade mot regeringens bristande förmåga att ta ansvar. Själv skrev jag en gästkrönika på denna ledarsida om just skillnaden mellan att låta sig ledas av experter och att konsultera expertis: "I sämsta fall tror rådgivaren att beslutsfattaren tar in olika handlingsalternativ och fattar ett beslut på basis av detta, medan beslutsfattaren tror att rådgivaren har talat om vilket beslut som skall fattas. Ingen äger då beslutet" (24/3).
Så här drygt två månader senare önskar jag att jag kunde säga att intrycket av regeringens coronahantering vore ett annat. Men om något har intrycket förstärkts. Således har vi sedan mars fått se en alltmer frånvarande statsminister som i princip vägrar möta media i realtid, ett ansvarigt statsråd som talar om allas eller regionernas ansvar när de mål för testning som hennes egen regering satt upp misslyckats, samt en central myndighet vars språkbruk och förklaringar till våra mycket höga dödstal i jämförelse med våra nordiska grannländer blir allt mer svårförståeliga.
Regeringen har inte axlat sin mantel och tagit ansvar för besluten. I stället har regeringen fortsatt att förlita sig på att en myndighet, vars uppgift är att lämna rådgivning på det område där man förväntas besitta expertis och ingenting annat, ska hålla i taktpinnen.
Detta trots att en sådan myndighet inte har några som helst förutsättningar för att göra nödvändiga avvägningar mot andra storheter än de som ligger på myndighetens bord. Avvägningar som är helt nödvändiga för regeringen att göra.
Ett exempel på konsekvenserna av regeringens bristande beslutsmässighet är att man i valet av strategi för att hantera pandemin uppenbarligen helt underlåtit att väga in hur Sveriges vägval kunde komma att uppfattas av andra länder.
Och nu står vi alltså här i ett läge där inte ens våra närmaste grannländer vågar öppna gränserna mot Sverige, trots att de gör det mot andra länder.
Med tanke på att den svenska hanteringen försvarats med argumentet att ekonomin ska ta så lite skada som möjligt är denna underlåtenhet inget mindre än anmärkningsvärd.
Vi talar om länder som utgör några av de absolut största mottagarna av svenska varor och tjänster på export. Bara varuexporten till Norge, Danmark och Finland uppgick 2019 till 376 miljarder kronor och den till Tyskland till 162 miljarder kronor. Vi talar därtill om en gränshandel och besöksnäring som årligen genererar mångmiljardbelopp till Sverige.
Ville man på allvar väga in konsekvenserna för ekonomin hade man åtminstone ägnat en tanke åt följderna av en smittskyddspolitik som avviker alltför kraftigt från de länder som är centrala för vår lilla, öppna och exportberoende ekonomi.
Den borgfred som oppositionspartierna bekänt sig till under perioden torde inte ha gjort saken bättre. Nog kan man förstå att partistrategerna försökt undvika att deras partier framstår som bråkstakar.
Men icke desto mindre har frånvaron av en kritisk och utmanande röst vad gäller regeringens smittskyddspolitiska vägval bidragit till situationen. Den rösten behövs nu, mer än någonsin, och det är i en parlamentarisk demokrati oppositionens roll att tillhandahålla denna röst.
Tecken på att regeringens smekmånad är över, liksom att oppositionspartierna börjar våga ta bladet från munnen, börjar nu också äntligen att synas. Regeringen kan delegera uppgifter, men inte ansvar.
