”Jag har arbetat i skola, högskola och på länsstyrelse och får konstatera att den funktionella dumheten på en central myndighet inte är småpotatis”. Så säger en erfaren person som arbetar just på en central myndighet. Andra på samma myndighet säger: ”Vi är för många, vi vill för mycket och vi har för mycket pengar”. Politiker gillar ofta myndigheter. De är lydiga, tänker inte själva och är således bra organ i överhetens tjänst. Bidragen till samhällsnyttan kan däremot ofta diskuteras.
Faktiskt är det slående hur mycket konstigheter som svenska myndigheter och de som lierar sig med dessa producerar. Ett aktuellt fall är etikprövningsmyndigheten (EPM). Denna håller sig strikt till en hårt kritiserad lag och lagföljandepraktik i fråga om etikprövning av "känsliga personuppgifter”. Kritiken har haglat från forskare och ledarskribenter. Trots detta kommer följande respons på ett inlägg: "Vi blir bekymrade när skribenterna redan inledningsvis verkar ifrågasätta om forskare ska behöva följa etikprövningslagen ’till punkt och pricka’", skriver 16 personer vid EPM.
EPM:s hållning ger bara utrymme för förutsägbar ”kamrersforskning”. Fråga samhällsvetare "och de allra flesta kommer att ha en skräckhistoria att berätta om EPM”, skriver två statsvetare.
EPM är i stort sällskap. Punkt och pricka-mentalitet och avsaknad av självständigt tänkande är vanligt i myndighetsvärlden. Begreppet funktionell dumhet fångar väl in detta. Skolinspektionen ägnar mycket tid åt att nitiskt checka av regelverket och skolors dokumentationsförmåga – i stället för att ta reda på om skolor fungerar väl eller inte. Ställer man inte upp på detta bör man lämna myndigheten, är en allmän uppfattning. Utrymmet för att tänka själv är snävt.
”Vi bara lyder” är rubriken och temat för en studie av Arbetsförmedlingen för några år sedan. Liksom många andra myndigheter delar man inte sällan ut bidrag utan att bry sig om att följa upp dessa. För några år sedan gav ett kontor medel till lönebidragsjobb till kriminella och hänvisade hela ansvaret till den förening som fick pengarna. Själv brydde man sig inte om vad medlen gick till.
Ett annat talande exempel är Jämställdhetsmyndigheten som menar att ”Genom att inkludera begreppet våld i nära relationer i det överordnade begreppet mäns våld mot kvinnor innefattas även våld i samkönade relationer, eller för den delen kvinnors våld mot män i nära relationer.”
Kvinnors våld mot män i nära relationer ska således räknas som mäns våld mot kvinnor. Det är kanske progressivt i en tid där kön är en social konstruktion då en man - oberoende av biologiskt kön - definieras som en som utövar våld. En (biologisk) man utsatt för våld i nära relation ska då kanske definieras som kvinna. Men det blir förvirrande. (Till saken hör att medan dödligt och allvarligt våld främst drabbar kvinnor så drabbar ”normal-våld” i nära relationer nästan lika ofta män som kvinnor enligt BRÅ. Våld i nära relationer - Brottsförebyggande rådet (bra.se)
Andra myndigheter utdelar närmast urskiljningslöst pekpinnar. Diskrimineringsombudsmannen fann vid en tillsyn av 18 lärosäten att alla brast ifråga om förebyggande av diskriminering. Av Arbetsmiljöverket inspekterade 115 högskoleinstitutioner, fick 70 procent så kallade inspektionsmeddelanden om kränkande särbehandling. 86 procent av de 259 besökta arbetsställena inom primärvården erhöll inspektionsmeddelanden ifråga om systematiskt socialt arbetsmiljöarbete (SvD 3/4).
Extrema krav – inte minst på dokumentation – går inte att möta.
Vi lever i en tid av regleringsmani inte minst riktad mot i huvudsak skötsamma organisationer och grupper. Ytterst ansvariga är förstås politiker som stiftar överambitiösa lagar.
Manin förstärks av tillsynsmyndigheter som slår i taket ifråga om ”punkt och pricka". För att undvika destruktiv styrning krävs självständigt tänkande och kritisk reflektion. En utredning har observerat att många myndigheter gärna följer lagens bokstav snarare än dess mening och konstaterar att byråkratisering och juridifiering av vården, skolan och omsorgen medför en utbredd rädsla hos medarbetare att göra formella fel. (SOU 2018:48)
Att vara bokstavstrogen är ett recept för elände. Sådant måste motverkas.
Ett sätt vore att utvärdera myndigheter – och lägga ned eller drastiskt minska punkt och pricka-myndigheter. Men till att börja med kunde man hoppas på lyhördhet och självreflektion.
