Under vårvintern 2015 auktionerades de sista varvskranarna i Göteborg ut. De mäktiga stålkonstruktionerna som präglat den göteborgska horisonten kanske kommer att monteras ned. Och med dem försvinner en symbol för stadens identitet. Tiden går och allt fast förflyktigas. Inte finns det något att gråta över?
Nu är det länge sedan varven var i centrum för utvecklingen, men hamnen är Skandinaviens största och tillhör Europas femton största hamnar. Göteborg är en sjöfartsstad, i allt från färjan över älven till de många oceangående fartyg som anlöper hamnen. Sjöfartsutbildningarna finns på Campus Lindholmen där ett av varven låg och många är de infödda göteborgare som har präglats av sjöfart och skeppsbyggeri. Så stark var varvsidentiteten att när IFK Göteborg våren 1978 mötte Landskrona BoIS på Nya Ullevi så sjönk antagonismen till och med bland den hängivet blåvita fotbollspubliken när Landskrona-laget rullade ut en banderoll på innerplan med texten Rädda varven! I detta var städerna på samma sida.
Idag sägs Göteborg vara en evenemangsstad men då och då även en kunskapsstad. Göteborg vill förknippas med de lyckade satsningarna t ex med Friidrotts VM 1995 eller Gothenburg Horse Show. Förnyelsen av sommarens Göteborgskalas och skapandet av Julstaden har slagit väl ut. Turismen ökar, människor sägs uppskatta mysiga Haga och shopping. Men att vara en arena för evenemang är inte att förväxla med en egen identitet. Evenemangssatsningen gör staden beroende av externa aktörer för sin identitet och, handen på hjärtat, hur roligt är det att identifiera sig som en plats för andras skapande? Kunskapsstaden, då? De två universiteten med runt nio tusen anställda och 45000 studenter har visserligen en lokal tyngdpunkt, men det är internationella nätverk som skapar starka forsknings- och utbildningsmiljöer. Göteborg kan knappast göra anspråk på en identitet som kunskapsstad i större utsträckning än andra universitetsstäder.
Göteborg förknippas oftast med ting som goa’ gubbar, trängselskattedebatt, mutor, humor, evenemang och Liseberg. För mig är det svårt att se hur den blandningen utgör en spjutspets mot framtiden i en mångkulturell och allt mer heterogen stad. En stad behöver tillgång till sitt förflutna för att kunna sträcka sig mot framtiden. Jag saknar politiker som lyfter blicken från nöjen och evenemang för att istället förankra staden i sin ekonomiska och sociala historia.
En liten pusselbit kan vara planerna på ett varvs- och industricentrum i Göteborg. Nu finns konkreta tankar på hur ett sådant skulle kunna utformas men resurser saknas. Ett forsknings- och dokumentationscentrum kring sjöfartsstaden – historia, nutid och framtid – skulle ge plats för utbildning inom såväl teknik som samhällsvetenskap, utställningar och delaktighet från medborgarna. Dessutom skulle det ge möjlighet att bygga upp lokalt användbar kunskap kring arbetsliv, boende och socialt liv i vår stad. Vi behöver en identitet som är ett svar på frågan "vem är du?" och inte bara på "vad gör du?"
