Sommaren 1966 tillbringade jag midsommaren på den så kallade Ralingsåskonferensen, en samlingsplats för frikyrkokristna från hela södra Sverige där gudstjänster (”tältmöten”) avlöste varandra, familjer bodde i egna tält eller husvagnar och barnen lekte i solen, när det inte regnade så det smattrade på tältduken. Jag minns doften av trampat gräs mellan bänkarna, den kyliga kvällsfukten som kröp upp utefter benen och de ljusa sommarhattarna eller färggranna schaletterna på de flesta kvinnor. Kort sagt, det var en typisk svensk sommar under rekordåren.
Då stod de plötsligt där, en röststark gospelkör från Chicago och skapade liv och rytm i tältet. I samma ögonblick som de började sjunga var jag såld. Amerikansk gospel blev min ingång till en ny musikalisk värld. Men körens framträdande i Sverige förändrade också min världsbild. Kören från Chicago ledde mig vidare till ett intresse för medborgarrättsrörelsen, till engagemang mot dödsstraff, kolonialism och auktoritära regimer. Allt som sorterade människor efter deras hudfärg, språk eller kultur blev mig därefter evigt förhatligt.
Tiden var på min sida. Med ökat välstånd, en visserligen kall fred men växande ömsesidiga beroenden ökade friheten. Men nu, ett halvt sekel senare i ett demokratiskt Europa, uppträder åter krafter som vill sortera människor.
Demokrati är inte att jag får som jag vill. Inte heller är demokratin till för att just jag skall må bra och få leva ostörd. Representativ demokrati är i stället bra på kollektiva fördelningsfrågor. Konflikter inom det socioekonomiska området kan lösas genom kompromisser eller kohandel. En skatt kan höjas eller sänkas, bostäder kan hyras eller ägas och arbetslösheten kan mötas med yrkesutbildning eller sänkt arbetsgivaravgift. Men ursprung, religion eller kön är inget vi kan kompromissa om. Samhällsvetenskapen har länge vetat att hanteringen av värdekonflikter kring tradition och kultur tillhör demokratins tillkortakommanden. Ändå ser vi i dag allt större förväntningar på att demokratiska mekanismer skall lösa problem inom dessa sfärer. Många kräver av demokratin något den inte kan ge: homogenitet. Lösningen bör i stället bli, menar jag, att med hjälp demokratiska verktyg skapa ett allt större utrymme för, och inkludering av, kulturell mångfald.
Nationalistiska partier i Europa har gjort kulturella värdekonflikter till kärnan i sin argumentation. Nationalism mobiliserar igen. Den moraliska indignationen och känslan av hot upplevs som en tillräcklig analys: Om något stör den egna sinnesfriden är det illegitimt. Men för ett civiliserat samhälle krävs – utöver demokrati – respekt för alla individers rättigheter. Gospelkören från Chicago skickade ett budskap: människors olikhet är värdefull, inte något som stör.
Demokratin i sin representativa och liberala tappning har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon perfekt styrelseform. Men det är det bästa vi kommit på. Låt oss alla därför använda all vår intellektuella förmåga till att förvalta den.
