Den "tysta" pandemin, som professor Otto Cars benämner den , tar betydligt fler liv än vad som tidigare beräknats. Året innan coronapandemin bröt ut dog 1,2 miljoner människor som ett direkt resultat av bakteriella infektioner resistenta mot antibiotika (DN 31/10 2021).
Antalet dödsfall där antibiotikaresistens var en av komponenterna var betydligt högre, drygt 4,9 miljoner. Det var det dystra budskapet i en studie som presenterades i The Lancet nyligen. Studien är en av de mest omfattande i sitt slag och inkluderar data från mer än 200 länder. Den visar att låg- och medelinkomstländer är hårdast drabbade, men också att dödsfall orsakade av resistenta bakteriella infektioner är ett omfattande problem i stora delar av Europa, med undantag för de nordiska länderna.
Betyder det då att vi i Sverige kan betrakta antibiotikaresistens som ett utländskt problem? Vi har ju redan uppnått mycket av det som forskarna bakom Lancet-artikeln pekar på som viktiga motåtgärder: 1) Förbyggande hälsa för att begränsa bakteriella infektioner 2) Vaccinering, och utveckling av vaccin, för att motverka mot bakteriella infektioner och virus som kan leda till sådana. 3) Restriktiv användning av antibiotika i djurbaserad matproduktion. 4) Korrekt användning av antibiotika, efter diagnos och förskrivning och inte mot virusinfektioner. 5) Investeringar i forskning och utvecklingen av nya antibiotika, samt stöd till låg- och medelinkomstländers tillgång till antibiotika.
Sverige har en lång tradition av ansträngningar inom samtliga dessa områden. Redan på 1960-talet diskuterade läkare riskerna med överanvändning av antibiotika i vården och i mitten av 1970-talet började det då statliga Apoteket AB att registrera förskrivningen av dessa läkemedel. Det frivilliga nätverket STRAMA bildades 1995 i avsikt att nå en "rationell" användning av antibiotika. 2005 bildades det oberoende internationella nätverket ReAct med huvudkontor i Uppsala, där forskare, läkare och veterinärer samarbetar globalt mot antibiotikaresistens.
Även arbetet med att nå en ansvarsfull användning av antibiotika för djur har en många decennier lång historia i Sverige. I efterdyningarna av 1960- och 1970-talets intensiva debatt om användningen av kemikalier och läkemedel i matproduktion inledde ett antal pionjärer i lantbruket och dess organisationer arbetet med att stoppa rutinanvändningen av antibiotika för djur. Sverige var också 1986 först i världen med att förbjuda användningen av antibiotika i djurfoder för att snabba på deras tillväxt och kompensera investeringar i hygien och hälsa.
Men att det svenska arbetet mot antibiotikaresistens varit framgångsrikt innebär inte att vi kan luta oss tillbaka. Den inte fullt så ljusa sidan av Sveriges indirekta bidrag till antibiotikaresistens kan sammanfattas med "inte på min bakgård". För det första, även om användningen av antibiotika för både djur och människor är restriktiv, så är den indirekta användningen betydande.
Upphandlingen av antibiotika, i Sverige såväl som i EU, sker utan några som helst miljökrav på hur produktionen går till. [5] På antibiotikans förpackning kan det stå ett företagsnamn som visar att huvudkontoret finns i ett höginkomstland, där industrins utsläpp är reglerade. Bakom etiketten är en stor del av världens antibiotikaproduktion utlokaliserad, främst till Asien med Indien som globalt tillverkningscentrum. Utsläppen av antibiotikarester i vattendragen kring fabrikerna är omfattande och bidrar till ökad resistens i en av de regioner som redan är mest drabbad.
LÄS MER: Tillbaka till 1800-talet
LÄS MER: Den billiga produktionen kan ha ett högt pris
För det andra, även om svensk lagstiftning förbjuder att antibiotika rutinmässigt ges till hela grupper av djur för att förebygga produktionsrelaterade sjukdomar eller för att få djuren att öka i vikt snabbare, hamnar mat som producerats med sådana metoder på våra tallrikar. Att regelbundet mata djur med foder som innehåller antibiotika är en del av den "moderna" industrialiserade matproduktionen och står för omkring två tredjedelar av världens antibiotikakonsumtion. Importerade matvaror, även sådana som producerats inom EU där antibiotikaanvändningen är reglerad, kan vara baserad på djurhållning som använder 20 gånger mer antibiotika än i Sverige.
Antibiotikaresistens är inte bara den tysta pandemin, det är också de ekonomiska systemens pandemi. Det går inte att uppnå en rimlig användning av antibiotika genom att bara se till mötet mellan läkare och patient.
Offentliga upphandlingsrutiner av såväl antibiotika som livsmedel måste förändras, krav måste ställas på läkemedelsindustrins produktionsmetoder och utsläpp, system för hälsa och infrastruktur för rent vatten och fungerande avlopp måste byggas ut i låg- och medelinkomstländer, utveckling och investeringar måste till för att reducera antibiotikaanvändningen i djurhållning, matproduktion, handel och konsumtion.
Det är inget som en aldrig så engagerad individ kan rå på genom att förändra sitt eget beteende. Det som krävs är ett medvetet, systemiskt och långsiktigt arbete, på lokal, nationell och global nivå, i samarbeten över myndighets-, policy- och industriella gränser. De förändringar som krävs kommer att kosta. Men uteblivna förändringar kommer att kosta oändligt mycket mer.
Om skribenten
Alexandra Waluszewski är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet.
