Många gamla sanningar har omprövats denna höst. Den som i våras tyckte sig inta en politisk mittenposition kring flyktingpolitik, medborgerliga rättigheter eller den europeiska gemenskapen finner sig i dag ensam på en flank, omsprungen av en hjord elefanter som alla rusat efter varandra till änden av skalan. Nordisk passunion, fri rörlighet och generös flyktingpolitik har gått från att vara grundstenar i svensk politik till att utgöra extrempositioner. Om påståendena lindas in i vackra ord på ledarsidor eller i riksdagens talarstol, eller om de pressas fram med frustration längst bak i vagnen en lördagsnatt spelar ingen roll. Fokus i det politiska samtalet har förskjutits.
När jag för många år sedan läste teoretisk filosofi på universitetet var kunskapsteori ett av de mest spännande momenten. En av de texter jag mötte då var den amerikanske filosofen James A Montmarquets bok Epistemic virtue and doxastic responsibility. Montmarquets idéer om vad som på svenska kan kallas kunskapsteoretisk dygdighet har följt mig sedan dess. Under de många år som jag undervisade doktorander i vetenskaplig metod fanns Montmarquet alltid med, antingen som läsuppgift eller impregnerande mina föreläsningar och seminarier.
För Montmarquet är opartiskhet, saklighet och intellektuellt mod de centrala dygderna för en sanningssökande människa. Opartiskhet innebär här att vara öppen för att låta sig inspireras och lära av andra men också en frånvaro av avundsjuka eller personlig motvilja mot vissa idéer. Inom ramen för opartiskheten behöver vi också en väl utvecklad medvetenhet om vår egen ofullkomlighet. Saklighet innebär att tygla den egna entusiasmen, att helt enkelt inte falla i farstun för det som är nytt, spännande och stämmer med vår förförståelse. Det intellektuella modet visas i viljan att ständigt överväga alternativ till allmänt vedertagna uppfattningar, att stå på sig när man möter motstånd. Men också att verkligen låta sig överbevisas när det finns skäl för det.
Ibland får jag höra att politik inte kan vara som ett akademiskt seminarium. Nej, det sistnämnda har betydligt högre krav på argument, och strävan där är knappast efter enighet. Men jag undrar om vi i vårt samhälle med en extremt välutbildad, välinformerad och kreativ befolkning inte borde sträva efter att politiken närmar sig det akademiska samtalet?
För den som har tilltro till processen blir utfallet lättare att acceptera även om det går just mig emot. Medborgarna låter sig i längden inte luras av vare sig opinionsbildare som saknar viljan att leda ett opartiskt, sakligt och modigt offentligt samtal eller av politiker som använder den beprövade taktiken att vidta de åtgärder man kan vidta oavsett om det finns någon grund för att tro att de faktiskt leder till det önskade målet.
Kanske borde inte bara politiker och ledarskribenter utan också vi själva tänka på att även i politik och samhälle gäller devisen från den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
